OneDreamDirection

Det har gått tre dagar sedan vi fick åka hem från sjukhuset. Inte en enda gång har jag hört något från Ash. Jag har försökt ringa henne flera gånger, men inte fått något svar. Jag har skickat över hundra sms, men hon har förmodligen struntat i att svara på dem. Det var fel att bli arg på henne, det var trots allt inte hennes fel. Att slå till henne gjorde ju saken ännu värre. 
Jag måste försöka sluta röka. Det här går inte annars. Saker skulle bli ännu värre om jag fortsatt. Jag måste åka ut en stund för att rensa mina tankar. Det skulle nog gå bra om jag lånade mammas bil. Det skulle bara behövas att hon litade på mig. Jag gick ner för att kolla om hon var hemma, vilket hon var. Hon stod i köket och diskade.

"Mamma" sa jag lite försiktigt.

Hon hoppade till och kollade på bakåt på mig.

"Hjälp, jag hörde inte att du kom." hon höll handen på hjärtat. "Vad vill du hjärtat?"

"Kan jag få låna din bil. Jag behöver komma ut lite." Hon såg tvekande på mig.

"Om du inte röker." sa hon tillslut. 
"Lovar." sa jag, och gick direkt ut till bilen. Jag såg mamma kolla ut genom köksfönstret på mig. Hennes blick var bekymrad. Jag förstod henne.

Det fanns bara en sak jag kunde göra. Om inte hon ville svara på mina samtal eller sms, så måste jag själv ta mitt förnuft till fånga och åka hem till henne. Jag skulle inte bry mig om hon var arg och inte vill prata med mig. För jag måste be om ursäkt på mitt sätt.
Jag svängde in på hennes gata, in på deras uppfart. Jag satt  kvar i bilen en stund. Hennes mamma lagade mat i köket. Hon märkte att jag hade kommit, men hon såg inte speciellt glad ut. Hon försvann en stund, och öppnade sedan ytterdörren. Jag steg ut ur bilen och gick fram till henne.

"Mrs.Chamrah." sa jag och räckte fram handen.

Hon kollade på på min hand, och sedan mötte hon min blick igen.

"Zayn Malik." hon satt händerna på höfterna och granskade mig. "Kom in."

"Vill du ha kaffe?" frågade hon när jag hade satt mig vid köksbordet.

Jag skakade på huvudet och tittade upp mot trappen.

"Ash är inte hemma." sa hon och satt sig mittemot mig och drack lite av kaffet hon hade i handen.

"Vart är hon?" frågade jag och satt händerna i fickorna.

"Hon stack in till stan för inte så längesedan. Hon sa att hon skulle träffa någon."

Det måste vara den killen som hon pratade med i telefon för några dagar sedan. Han som tyckte de skulle träffas. Jag reste mig snabbt upp, och rusade ut i hallen.

"Tack!" sa jag innan jag hunnit stänga dörren.

Jag har åkt runt i hela staden, och fortfarande inte hittat henne. Vart kan hon vara? Jag måste hitta henne, för att säga hur ledsen jag är. Förklara för henne hur dum jag var, och att jag inte tänkte mig för innan jag slog till henne. Hoppas hon bara skulle förstå mig, och inte fortsätta vara sur på mig. Det skulle jag inte klara av.

Jag parkerade bilen utanför ishallen. Hon kanske var här i närheten. Det fanns en fin restaurang ganska nära. De kanske var där. 
Jag gick ditåt i hopp om att jag skulle finna henne där. Inte så långt ifrån hörde jag någon skratta. Det lät precis som Ash skratt. Jag kunde känna igen det på långt håll. Jag gick mot det hållet, och där satt en tjej och en kille på en bänk och pratade. Killen hade armen runt henne och försökte kyssa henne, men hon vägrade. Jag gick närmare, och försökte se vilka de var. Mycket riktig. Det var Ashley. Men vem var killen?

Då såg jag i hennes hand. Hon höll i en ölflaska. Hon hade druckit. Det gjorde ont i mitt hjärta. Folk brukar dricka när de är sårade och deprimerade. Ashley var sårad, jag kunde se det på henne bakom hennes leende. Hennes ögon sade allting.
Killen försökte kyssa henne igen, men den här gången gick hon inte emot. De kysste varandra, länge.

Varför gjorde hon såhär mot mig? Jag trodde jag kunde lita på henne.

Bekymrat gick jag mot bilen igen, och körde iväg. Det blev mer och mer mörkt ute, och regnet började falla. 

Drake var tillbaka. Glädjen svämmade igenom mig. Jag var så glad att han hade kommit hit, och att vi hade hittat varandra. Han förstod mig, och han slog aldrig till mig.

"Jag har aldrig fått veta. Vad gör du här i Bradford?" frågade jag honom, och lutade mitt huvud mot hans axel.

"Min mamma fick samma jobb som din pappa här, så vi flyttade också hit." sa han och kysste mig på hjässan.

"Snart flyttar väl hela Joplin hit." fnissade jag. Han skrattade högt och försökte kyssa mig, men jag vägrade kyssa honom.

Jag drack en klunk av ölen och började nynna på någon melodi. Han gungade med mig sakta.

"Jag var dum Ash. Jag skulle aldrig låtit henne komma in till mig den kvällen. Jag älskade dig, och det har jag aldrig slutat göra." sa han och såg ledsen ut. Hans ord fick mig att bli varm inombords. Han försökte kyssa mig igen, och den här gången lät jag honom göra det. Efter en stund hörde jag en bil köra iväg, och regnet föll ner på oss.

Vi avslutade kyssen, och sprang in till ishallen för att få skydd.

Då slog tanken mig. Vad gör jag här med Drake? Jag är ju tillsammans med Zayn. Vad har jag gjort?

Hennes underbara klang på skrattet fick mig alltid att le. Jag blev varm inombords varje gång hon log mot mig. Det är ett helt mirakel att hon ändå skulle flytta ända hit till Bradford. En underbar amerikanska som hade en så gullig accent, som också hade en omtänksam personlighet.

“Vi behöver sova.” log hon mot mig.

Jag mumlade till svar. Hon kollade upp mot mig, och kom närmare mig. Hennes mjuka läppar tryckte sig mot mina. Det var ingen annan än Ash som existerade när jag kysste henne. Hon var den enda för mig, och jag vill aldrig någonsin släppa henne. Ingenting ska få separera oss, det ska jag se till.

Men är det inte lite egoistiskt tänkt, förtjänar hon verkligen en kille som mig? Jag kanske kommer ställa till mer problem i henens liv, och det vill jag inte orsaka.

…………………………………………........................................................................................................

Ash perspektiv:

Zayn höll händerna på huvudet, och såg mycket bekymrad ut. Han stod där, och släppte inte blicken från sin bil, eller snarare de bitar som fanns kvar av den. Jag förstod honom. Han hade precis fått en ny bil, och samma dag så hade den gått i tusen bitar.

“Ditt eget fel dock…” sa jag lite diskret.

Sekunderna efter kände jag att jag ångrade det jag precis hade sagt. Han kollade ner på mig, med en blick som jag aldrig stött på tidigare. Den fick mig att må dåligt i alla fall.

“Tror du jag kan hjälpa det eller!?” röt han åt mig.

Han var arg. Det glödde i hans ögon, och han kollade bort. Jag ångrade så att jag hade sagt det. Det var dumt. Helt fel tillfälle. Jag försökte att ta hans hand, men han ryckte bara ifrån sig den, och gick en bit bort, och satt armarna i kors.

“Förlåt…jag menade det inte.” ljög jag.

På ett sätt var det ju egentligen hans fel, han tänkte sig inte för, och slängde en tänd cigarett bak i bilen. Han gick mot mig igen, och kollade mig djupt in i ögonen. Han var fortfarande arg. “Det är inte lätt Ash!” skrek han.

“Jag förs…”

“Nej, du förstår inte!” avbröt han mig. “Hur kan du på något sätt förstå mig?”

Nu förstod jag ingenting.

“Vilken anledning har du att bli arg på mig Zayn?” sa jag, och försökte hålla lugnet nere.

Han vände sig om, och sträckte upp armarna i luften, och skrek. Mina tårar började rinna ner för min kind, och jag gick mot honom. Han la handen på hans arm för att försöka lugna ner honom. Då kände jag hur hans hand smällde till mig på kinden. Han satt händerna för munnen, och kollade på mig chockat, men ändå fortfarande ilsken. Det gjorde ont i magen, och jag gick undan för att låta honom vara ifred.

Jag promenerade längst vägen, och hittade ett ställe där jag satt mig ner. Tårarna strömmade ner, och smärtan på kinden blev värre och värre.

Jag förstod inte varför han skulle till och med slå till mig. Vad hade jag gjort egentligen? Massa frågor dök upp i mitt huvud, men jag hade inte svar på några av dem. Med bilen kan jag förstå, men det andra. Att slå till mig för att jag försökte lugna ner honom, det kunde jag inte på något sätt förstå.

Då ringde min mobil. Det var ett nummer från USA. Jag klickade på svara.

“Hallå?” började jag.

Det var tyst en stund.

“Hej Ash. Det är jag, Drake.”

Drake? Hur kunde han bara ringa mig sådär? Det jag och han hade var inget mer än ett skämt. Han valde att svika mig, och det är hans eget fel.

“Jag hörde att du har flyttat till Bradford.” sa han.

Varför ska han ens bry sig?

“Ja.”

“Har du det bra?”

Det här kändes konstigt. Killen som jag trodde jag kunde lita på, som sedan dumpade mig för någon annan. Killen som sårade mina känslor, ringde upp mig nu.

“Nja…inte längre.” svarade jag.

“Jag råkar faktiskt vara här i Bradford nu, och jag tänkte bara om, du ville träffas eller något sådant.”

Mitt hjärta stannade för en stund. Vad hade han precis sagt? Att han var här i Bradford, och ville träffa mig. MIG? En liten bit av mitt hjärta tillhörde Drake fortfarande. Jag älskade honom fortfarande, även om han har varit en riktigt idiot.

“Är det sant? Visst!”

Jag tänkte mig inte för innan jag svarade. Jag hade precis sagt ja till en träff med mitt nästan ex, medans jag är tillsammans med Zayn. Jag kollade bak, och där såg jag Zayn gå tillbaka till bilen. Allt snurrade runt nu i mitt huvud. Tänk om han hade hört allting.

Zayns perspektiv:

Jag tror inte att någon har varit så dum, som jag var nu. Jag hade slått till min flickvän på kinden, för ingen anledning. Hon gick en bit bort och satt sig vid diket, med huvudet i knäna. Jag hade sett tårar i hennes ögon, ner för hennes kind, och hon var besviken på mig, och chockad. Det kunde vem som helst se.

Efter att ha tvekat en stund, bestämde jag mig för att gå fram till henne.

När hon tog upp telefonen, tänkte jag gå tillbaka, men jag gick istället närmare, så jag kunde höra henne. Jag var så nära att jag kunde höra att det var en mansröst i telefonen.

- …tänkte bara om du ville träffas eller något sådant. Hörde jag en röst säga i telefonen. Ash satt tyst länge innan hon svarade.

“Är det sant? Visst!” sa hon.

Jag vände mig om och gick tillbaka till bilen igen. Vem var det hon pratade med? Varför ville han träffa henne? Varför lät hon glad och uppmuntrad? Tänkarna flög runt som pingisbollar i mitt huvud.

…………………………………………......................................................................................................

Ett till lite kortare kapitel. Skrev det lite snabbt nu, eftersom jag vet att det är många som väntar på att få läsa, och tappar intresset om det tar för lång tid. Men jag hoppas jag fortfarande har läsare här J

Vad tycker ni om kapitlet? VILL HA KOMMENTARER! :D

Gilla på facebook!!!

Zayn höll händerna på huvudet, och såg mycket bekymrad ut. Han stod där, och släppte inte blicken från sin bil, eller snarare de bitar som fanns kvar av den. Jag förstod honom. Han hade precis fått en ny bil, och samma dag så hade den gått i tusen bitar.

“Ditt eget fel dock…” sa jag lite diskret.

Sekunderna efter kände jag att jag ångrade det jag precis hade sagt. Han kollade ner på mig, med en blick som jag aldrig stött på tidigare. Den fick mig att må dåligt i alla fall.

“Tror du jag kan hjälpa det eller!?” röt han åt mig.

Han var arg. Det glödde i hans ögon, och han kollade bort. Jag ångrade så att jag hade sagt det. Det var dumt. Helt fel tillfälle. Jag försökte att ta hans hand, men han ryckte bara ifrån sig den, och gick en bit bort, och satt armarna i kors.

“Förlåt…jag menade det inte.” ljög jag.

På ett sätt var det ju egentligen hans fel, han tänkte sig inte för, och slängde en tänd cigarett bak i bilen. Han gick mot mig igen, och kollade mig djupt in i ögonen. Han var fortfarande arg. “Det är inte lätt Ash!” skrek han.

“Jag förs…”

“Nej, du förstår inte!” avbröt han mig. “Hur kan du på något sätt förstå mig?”

Nu förstod jag ingenting.

“Vilken anledning har du att bli arg på mig Zayn?” sa jag, och försökte hålla lugnet nere.

Han vände sig om, och sträckte upp armarna i luften, och skrek. Mina tårar började rinna ner för min kind, och jag gick mot honom. Han la handen på hans arm för att försöka lugna ner honom. Då kände jag hur hans hand smällde till mig på kinden. Han satt händerna för munnen, och kollade på mig chockat, men ändå fortfarande ilsken. Det gjorde ont i magen, och jag gick undan för att låta honom vara ifred.

Jag promenerade längst vägen, och hittade ett ställe där jag satt mig ner. Tårarna strömmade ner, och smärtan på kinden blev värre och värre.

Jag förstod inte varför han skulle till och med slå till mig. Vad hade jag gjort egentligen? Massa frågor dök upp i mitt huvud, men jag hade inte svar på några av dem. Med bilen kan jag förstå, men det andra. Att slå till mig för att jag försökte lugna ner honom, det kunde jag inte på något sätt förstå.

Då ringde min mobil. Det var ett nummer från USA. Jag klickade på svara.

“Hallå?” började jag.

Det var tyst en stund.

“Hej Ash. Det är jag, Drake.”

Drake? Hur kunde han bara ringa mig sådär? Det jag och han hade var inget mer än ett skämt. Han valde att svika mig, och det är hans eget fel.

“Jag hörde att du har flyttat till Bradford.” sa han.

Varför ska han ens bry sig?

“Ja.”

“Har du det bra?”

Det här kändes konstigt. Killen som jag trodde jag kunde lita på, som sedan dumpade mig för någon annan. Killen som sårade mina känslor, ringde upp mig nu.

“Nja…inte längre.” svarade jag.

“Jag råkar faktiskt vara här i Bradford nu, och jag tänkte bara om, du ville träffas eller något sådant.”

Mitt hjärta stannade för en stund. Vad hade han precis sagt? Att han var här i Bradford, och ville träffa mig. MIG? En liten bit av mitt hjärta tillhörde Drake fortfarande. Jag älskade honom fortfarande, även om han har varit en riktigt idiot.

“Är det sant? Visst!”

Jag tänkte mig inte för innan jag svarade. Jag hade precis sagt ja till en träff med mitt nästan ex, medans jag är tillsammans med Zayn. Jag kollade bak, och där såg jag Zayn gå tillbaka till bilen. Allt snurrade runt nu i mitt huvud. Tänk om han hade hört allting.

Jag tror inte att någon har varit så dum, som jag var nu. Jag hade slått till min flickvän på kinden, för ingen anledning. Hon gick en bit bort och satt sig vid diket, med huvudet i knäna. Jag hade sett tårar i hennes ögon, ner för hennes kind, och hon var besviken på mig, och chockad. Det kunde vem som helst se.

Efter att ha tvekat en stund, bestämde jag mig för att gå fram till henne.

När hon tog upp telefonen, tänkte jag gå tillbaka, men jag gick istället närmare, så jag kunde höra henne. Jag var så nära att jag kunde höra att det var en mansröst i telefonen.

- …tänkte bara om du ville träffas eller något sådant. Hörde jag en röst säga i telefonen. Ash satt tyst länge innan hon svarade.

“Är det sant? Visst!” sa hon.

Jag vände mig om och gick tillbaka till bilen igen. Vem var det hon pratade med? Varför ville han träffa henne? Varför lät hon glad och uppmuntrad? Tänkarna flög runt som pingisbollar i mitt huvud.

“Du behöver också vila Zayn.” sa hon, och gav mig en puss på kinden.

Hon verkade inte heller bry sig om vad som hänt, men jag såg på henne att hon hade fått reda på någonting, som inte var bra.

“Vad är det mamma?” frågade jag.

Jag insåg sen att det var en dum fråga att ställa till henne. Jag och Ash hade ju precis varit med om en hemsk olycka, som jag inte vet ens vad som hände.

“Bara gå och lägg dig, så pratar vi senare, så ska ni få något att äta också.” hon hjälpte mig att lägga mig i sängen. Det värkte i mina armar och ben. Jag hade inte tänkt på det förut, för jag hade haft så brottom att gå till Ash.

Jag såg hur mamma gick ut ur rummet, med tårar fyllda i ögonen. Inte långt efter det, somnade jag.

Jag vaknade av lukten av friterad kyckling. Mamma stod vid min säng med en bricka. Hon la ner den på bordet bredvid sängen, och satt sig på min sängkant. Jag satt mig upp, och sträckte på mig. Då märkte jag att jag hade ont i armarna, och gav ifrån mig ett litet skrik. Mamma gav mig en medlidande blick. Hon hade precis gråtit, det såg jag. Det värsta jag visste var att se mina närmsta i livet vara sårade eller ledsna, speciellt om det handlade om mig. Jag försökte alltid övertyga dem att jag kunde klara mig själv, men ingen ville tro på mig. Tillslut fick jag nog. Jag kunde inte bara sitta här och se henne dölja vad som hänt. Jag såg själv att hon tänkte på någonting, och jag ville veta det. Jag tog mammas hand.

"Säg nu vad som hänt mamma."  Hon kollade ner i marken och såg riktigt besviken ut.

"Din bil..." började hon.

Då kom jag på det själv. Det small någonting i bilen, och det kanske var det som fick oss medvetslösa, och hamnade här på sjukhuset. Allt började sätta sig på plats i mitt huvud. Men det var en sak som jag inte fattade än. Varför small det? Vad kunde det bero på? Jag ansträngde mig för att komma på vad det var. Mamma såg hur jag pressade ihop ögonbrynen. Hon smek mig på armen för att försöka lugna ner mig.

"Zayn...vi försöker ta reda på vad som hände. Vi skickar den på reparation, så dem får fixa den." sa hon. "Tänk efter lite senare vad som hände, du måste äta nu. Du har sovit i snart sexton timmar."

Inte så konstigt då att jag mådde såhär som jag gjorde. Mitt huvud kändes tungt. Jag ville inte tänka på att jag skulle få i mig mat, jag ville mer att Ash skulle få i sig mat. Mamma märkte att jag kollade på skynket som döljde Ash. Hon drog undan skynket, och där satt hon upp, och log stort mot mig, med en bricka i knät. Hon åt. Det lugnade ner mig.

Huvudet värkte och såret på min arm sved mer och mer. När Zayn log mot mig, kände jag lugnet komma över mig. Hans varma leende fick mig alltid på gott humör. Tanken brukar slå mig ibland. Zayn skulle kunna få vilken tjej som helst, så snygg som han var. Hans mörka chokladbruna ögon, sitt fina leende, sina perfekta smilgropar och det bästa av allt, sin underbara personlighet. När han har allt det där perfekta, så valde han ändå mig. Den tysta blyga tjejen, som inte alls passar in.

Varför var jag här nu? I den här sjukhussängen? Jag minns att jag hörde en stark smäll, och sedan något som slog i mitt bakhuvud. Det nästa jag minns efter det var Zayn som satt vid min sida, och hade tårar i ögonen. Han hade sagt till mig att vila igen, och det hade jag gjort. Det kändes som att jag nu har sovit i flera dygn, vilket inte skulle förvåna mig.

Nu när jag satt här, ville jag bara härifrån. Det var en otäck och jobbig känsla att inte veta vad som egentligen hände, vad orsaken var, att jag nu låg här på sjukhuset.

Dörren öppnades, och mamma kom in, med ett förvånat ansikte. Nu börjas det.

"Men kära barn! Vad har du gjort!?" hon nästan rusade fram till min säng, och börjde sig ner över mig.

Hon la handen på min panna, och sedan kollade hon på Zayn. Hennes blick sa allting. Att allt var Zayns fel. Hon kommer inte låta mig få vara i närheten av honom något mer, det är jag nästan helt säker på. Jag såg hur orolig Zayns blick blev, och han kollade på mig. Jag försökte lugna ner honom, men det gick nog inte riktigt som jag hade tänkt mig. Mamma skulle såklart börja nu med att argumentera och fråga vad som hänt. Om något skulle göras, så skulle det göras på en gång, inte om några minuter. Men det låg något i det ändå. jag ville också veta vad som hände. Det känns annars konstigt att inte veta någonting alls.

Efter en lång tysnad avbröt jag tillslut tystnaden.

"Det här går inte längre. Jag måste få svar på det här." brast jag ut.

Alla kollade på mig, och Zayn ryckte på axlarna och tycktes hålla med mig. I den stunden kom doktorn in i rummet, och stod och kollade oss. Han verkade också förstå nu vad vi pratade om. Alla bytte blickar med varandra.

Zayns perspektiv:
"Försök Zayn" sa Ash för ungefär sjätte gången nu.

Hon kramade om min hand och gav mig en mjuk puss på kinden. Jag rynkade pannan och försökte koncentrera mig på vad som hände innan jag hämtade Ash på shoppingcentret. Hon smekte mig på kinden Min mamma, hennes mamma och doktorn stod på andra sidan rummet alla med armarna i kors, och väntade på mig.

Jag blundade och tänkte tillbaka.

"När jag åkte hemifrån åkte jag till..." jag stannade till.

Jag kollade på henne, och hennes bruna ögon kollade stelt på mig.

"Till?" frågade hon.

Hon kramade om min hand hårdare.

"Till en kiosk och köpte cigaretter..."

Hon släppte min hand, och hennes blick blev besviken. Hon kollade ner i golvet och suckade.

"Röker du Zayn?"

Jag hörde att hennes röst var besviken. Jag förstod att det skulle bli såhär. Jag hade tänkt att berätta för henne tidigare, men varit rädd för hennes reaktion.

"Jag försöker sluta."

Jag tog hennes hand och hon kollade upp på mig igen, men hon var fortfarande besviken. Hon pressade fram ett litet leende. "Bra, fortsätt."

"Jag stannade en stund i bilen när jag parkerade. När jag satt och tänkte kom jag på att du väntade på mig." Jag stannade upp och kollade rakt framför mig. Nu kom jag på det.

"Jag fick brottom och...slängde bak den och rusade ut ur bilen."

"Släkte du den?" frågade doktorn.

Jag kollade på honom, och han spärrade ögonen i mig.

"Släckte du den?" frågade han en gång till.

Mamma höll för munnen och suckade. 
Jag kände hur Ashley kramade om min hand hårdare. "Då har vi förklaringen." sa Ash.


Skuldkänslorna började stiga ännu mer när jag och Ash låg där bredvid varandra ensamma i hennes sjukhussäng. Allt det här var mitt fel. Om jag bara skulle tänkt mig för, så skulle vi inte legat här nu. Ashley skulle vara hel, och jag skulle inte ha ett brutet nyckelben. Hon la sitt huvud på mitt bröst. Jag drog min hand genom hennes hår. Hon var den vackraste tjejen som jag någonsin hade sett.

"Det här är ändå lite komiskt. Vi två ligger här helt förlamade på ett sjukhus. Vem hade trott något sådant?" skrattade hon lätt.

Hennes underbara klang på skrattet fick mig alltid att le. Jag blev varm inombords varje gång hon log mot mig. Det är ett helt mirakel att hon ändå skulle flytta ända hit till Bradford. En underbar amerikanska som hade en så gullig accent, som hade en omtänksam personlighet.

"Vi behöver sova." log hon mot mig.

Jag mumlade till svar. Hon kollade upp mot mig, och kom närmare mig. Hennes mjuka läppar tryckte sig mot mina. Det var ingen annan än Ash som existerade när jag kysste henne. Hon var den enda för mig, och jag vill aldrig någonsin släppa henne. Ingenting ska få separera oss, det ska jag se till.

Previous: Jag har aldrig känt såhär i mitt liv förut. Älskad och ombrydd. Jag visste inte ens att någon kunde älska mig så som Zayn älskar mig. Han har förändrat mitt liv, och gett mig gott självförtroende. Plus så har han fått mig att redan känna mig hemma här i Bradford.

………………………………………….....................................................................................................

Jag hade varit här i två timmar nu, och fortfarande hade mamma inte hittat den rätta klänningen till sin första arbetsdag hon skulle ha. Medans hon gick in på samma butik igen för sjätte gången, började jag tappa intresset att hänga efter henne. Jag bestämde mig för att gå vidare någon annanstans. Zayn skulle möta upp mig här om tjugo minuter, och det kändes som att tiden bara gick saktare och saktare för varje minut som gick. Jag gick in i en butik för som jag tyckte såg intressant ut. Det var två tjejer som stod och glodde på mig och fnissade lite. Jag försökte att ignorera dem. När jag stod och kollade på några t-shirtar som var på rea, så såg jag i ögonvrån hur de gick fram till mig med raska steg. De stod bara och kollade på mig, och den ena av dem såg riktigt irriterad ut.  Jag fick ångest. Jag vet inte om jag har gjort något fel eller inte. Jag kände hur magen började vrida sig, och jag blev nervös. Hennes ögon glödde och den andra tjejen stod med armarna i kors och kollade på mig.

“K-kan jag hjälpa er?” stammade jag fram.

Den ena av dem skrattade, och sedan kom den arga tjejen närmare mig.

“Ja, det tror jag nog att du kan.” sa hon argt.

Hennes ansikte var nu vara några millimeter från mitt. Jag såg i hennes ögon at hon verkligen inte alls var glad.

“Du är ny på skolan.” började hon, och den andra tjejen nickade.

“Ja?” sa jag, och kände hur röd jag blev i ansiktet. Inte av pinsamhet, utan av en liten smått känsla av rädsla.

“Jag har sett att du och Zayn har blivit bra kompisar.” fortsatt hon.

Jag tror jag hade börjat förstå då vad hon ville komma fram till.

“Ja.” sa jag och försökte att komma ur hennes hårda grepp om min arm. Hon var stark och höll fortfarande kvar den. Hennes andedräkt luktade som jag vet inte vad. Jag kunde inte låta bli att göra en grimas. Som tur var så kanske hon inte märkte det. “Jag vill att du ska hålla dig borta från honom, okej?” sa hon och backade.

Jag fick ont i magen, och när jag såg hennes blick så mådde jag ännu värre. Jag kände mig hotad.

Just i den sekunden såg jag hans gestalt. Hans vackra hår, och glänsande bruna ögon, som kollade på mig. Han var chockad, och han gick helt fram till oss, och puttade lätt bort tjejerna från mig. Han kramade om mig, och gav mig en lätt puss. Sedan kollade han på dem, och den ena tjejen som nyss varit aggressiv mot mig, såg nu besviken ut. Zayn sa inget ord, utan tog tag i min hand, och gick med mig ut ur butiken. Han gav tjejerna en blick, som jag inte kunde tyda vad han menade med den. Känslan av rädsla började domna bort, och jag kände mig trygg igen.

När vi kommit tillräckligt långt ifrån butiken, så kramade han om mig igen. Vi stod där länge, och även om jag fortfarande inte vad rädd längre, så skakade jag fortfarande. Han lättade kramen, och kollade ner på mig.

“Vilka var det?” frågade jag.

Zayn bara skakade på huvudet och han himlade med ögonen.

“Patricia och Deborah.” sa han.

Jag såg att han äcklades då han nämnde namnet Patricia.

“Jag och Patricia har varit bra kompisar, kanske för nära varandra.” började han.

Jag tog hans hand och han smekte min kind.

“Det är okej, du behöver inte förklara.” sa jag.

Mitt hjärta började dunka snabbare. Jag var orolig för vad det egentligen var med henne. Om hon och Zayn hade vara nära kompisar, kanske de fortfarande var det nu. Nej, han skulle aldrig göra så mot mig, och om det skulle vara så, så skulle han inte gjort den där grimasen.

Han släppte min hand och tog sin arm över min axel. Vi gick mot utgången, och den här gången en helt annan väg. Jag stannade till.

“Zayn busshållplatsen är ditåt?” jag pekade åt ett annat håll än våran riktning.

Han log mot mig och fortsatte att gå det hållet vi var på väg mot. Jag skakade på huvudet. Vad det än var han hade i tanken, var jag säker på att jag inte skulle tycka det var dåligt i alla fall. Vi gick mellan alla bilar på parkeringen. Än hade jag inte fattat vad det var vi skulle göra. Tillslut stoppade han ner ena handen i byxfickan, och jag hörde att det prasslade lite där. Han tog upp nycklar ur fickan, och tryckte på en knapp på en liten apparat som fanns på nyckelknippan. Han riktade apparaten framåt, och framför oss hörde jag ett litet tjut. Jag kollade upp på honom, och jag såg hans nöjda leende när han kollade stolt ner på mig. Han tog min hand, och gick mot en mindre bil. Den var röd, men märket kände jag inte alls igen. Jag gick mot den vänstra sidan, men där var ratten. Juste, jag hade helt och hållet glömt bort att dem kör på andra sidan här i England. Generat gick jag till den andra sidan, och Zayn skrattade. Han öppnade dörren för mig, och jag satt mig in i bilen. När han stängde dörren, tittade han i fönstret och gjorde en slängkyss. Jag log mot honom, och han gick sedan och satt sig i förarsätet, och stängde dörren. Med ett leende tog han stolt upp sin plånbok, och plockade ur ett kort, och räckte det till mig.

“Försiktigt bara.” sa han med ett stort leende.

Jag kollade frågande på honom, och tog kort ur hans hand, och granskade det väldigt noga. Det första jag lade märke till, var en bild på han själv, sedan när jag kollade lite närmare. Driving Lincense Zayn Jawaad Malik. Jag kollade förvånande upp på honom, och han väntade på en reaktion, jag fick inte ur mig något ord, utan jag bara skrek av lycka, och kramade om honom. Han skrattade, och gav ifrån sig ett litet glädjetjut.

“Nu kan jag ta dig var jag än vill, utan att få vänta på bussen.” sa han.

Jag älskade att se honom såhär lycklig. Efter att han gett mig en kort kyss, så startade han bilen, och satte på radion. Just då började de spela I Like It Like That med Hot Chelle Rae. Zayn verkade kunna den låten, och han sjöng med i låten. Där satt jag bredvid honom och bara skrattade. Han var så söt när han blev galen.

“Det luktar rök.” sa jag efter att vi kört i ungefär en halvtimme.

Jag öppnade fönstret lite lätt, och försökte få in lite frisk luft. Jag kollade igen på Zayn, och han såg förvånad ut. Han körde in på en busshållplats, och bad mig gå ut ur bilen. Jag gjorde som han sa, och han öppnade bakluckan. De small till lite grann, och han hoppade till lite. Jag gick närmare honom.

“Vänta, får jag kolla.” sa jag, och bad honom att backa lite, och det gjorde han.

Då small det till lite mer. Zayn kom fram till mig igen, och satt handen på min axel.

“Ash…” sa han lugnt.

Jag viftade bort hans hand, och fortsatte att kolla vad det var som luktade. Jag kände lukten nu mycket starkare.

Jag såg något rött snabbt, sedan small det till i mitt bakhuvud, och allt blev svart.

Zayns perspektiv:

Syster stod vid sängen och kollade på någon apparat som pep. Vart var jag någonstans? Jag satt mig hastigt upp. Syster märkte att jag hade rört mig, och gick fram till min säng. Jag andades tungt, och kollade noga efter vad jag var. Det såg ut som ett sjukhus. Snabbt såg jag bredvid mig en till säng, och där låg ingen mindre än Ash. Mitt hjärta började dunka snabbare, och jag försökte resa mig upp och gå till henne, men just då kom doktorn in, och drog för ett skynke så jag inte skulle kunna se henne. Jag kollade irriterat upp på doktorn, och han gick lugnt fram och satt sig på sängkanten. Han la sin hand på mitt ben, och gav mig en lugnande blick. Det fick mig att bara bli mer orolig. Hela rummet snurrade runt, och jag tappade förståndet, och la mig ner igen.

“Försök sätta dig upp igen.” sa doktorn när jag lugnat ner mig. Jag gjorde som han sa, och reste mig sakta upp igen, och gnuggade mig i ögonen.

Utan att förstå varför jag var här, så undersökte han mig. Jag var inte riktigt på humör för att bry mig om vad han gjorde. Han tog fram ett stetoskop, och bad mig att lyfta upp min tröja. Den lilla brickan snuddade vid mitt bröst, och den var kall, och jag ryste till lite. Doktorn fnissade till lite, och kollade på mig.

“Pulsen är bra, men du måste lugna ner dig lite grann.” sa han.

Lugna ner mig? Det var lite svårt att lugna ner sig, när jag inte ens vet vad jag gör här på sjukhuset. Jag minns ingenting vad som hänt. Jag och Ash kollade på min bil, och tillslut blev allt helt svart, och nästa sekund var jag här. Då kom jag att tänka på Ash igen.

“Hur mår hon!?” nästan skrek jag åt honom.

Han var fortfarande lugn, och log mot mig.

“Hon kommer att reparera sig. Hennes skador är lite värre än dina. Men oroa dig inte.”

Det gjorde ont i mitt hjärta när han hade sagt de där orden. Hennes skador är lite värre än dina. Tror han att det är lätt få sådan information? Jag ställde mig snabbt upp, och innan han hunnit hindra mig, så hade jag dragit undan skynket, och sprungit fram till hennes säng där hon låg. Hon hade skador i hela ansiktet, en slang i näsan, och hon andades tungt. Jag tog tag i hennes hand, men ingen reaktion. Jag kände på hennes puls, och den var normal. Jag kollade ner på hennes arm, och drog upp tröjärmen. Mitt hjärta hoppade till när jag såg det stora såret som var över hela armen. Mina ögon fylldes med tårar.

“Älskling, snälla, vakna!” viskade jag i hennes öra.

Ingen reaktion. Jag kände doktorns hand på min axel, och jag tog bort den på en gång. Det enda jag ville nu var att få vara själv med henne. “Snälla” bad jag honom, och han lyfte upp händerna oskyldigt, och lämnade rummet. Jag gav systern en snabb blick, och hon lämnade oss också. Jag kollade på Ash. Hon såg så hjälplös ut. Jag ville bara att hon skulle vakna och bli bra, så vi kunde åka hem, som om ingenting har hänt.

“Zayn?”

Jag kollade snabbt upp, i hopp om att det var Ashley som hade nämnt mig vid namn. Jag blev besviken när jag såg att mamma stod i dörren. Det måste ha varit hon som sagt mitt namn, för Ash låg fortfarande och sov. Mamma gick fram till mig och höll om mig. Hon såg att jag hade gråtit, och torkade bort mina tårar. Hon kollade omsorgsfullt på Ash, och smekte henne på kinden. Jag la ner huvudet i mina knän, och försökte dölja att mina tårar fortsatt att rinna ner. Även om doktorn sa att hon skulle bli bra, så hatade jag att se henne såhär. Tänk om skadorna aldrig skulle läka, och att hon skulle få lida hela livet. Jag vet inte ens vad om hände.

Hon rörde lite på sig, och hon andades in en nypa luft, och gav ifrån sig ett litet plågsamt ljud. Både jag och mamma ställde oss snabbt upp, och jag drog handen genom Ash hår.  Jag satt säkert en timme och väntade på mer respons ifrån henne.

Jag kände nåt som smekte på min hand. När jag kollade upp, så satt hon upp och log mot mig. Känslan av glädje, blandat med medkänsla och ilska svävade i min mage. Det enda jag brydde mig om var hur hon mådde, jag brydde mig inte om vad som har hänt, det enda jag ville var att hon skulle bli bra, så vi bara kunde åka hem.

“Hur mår du?” frågade jag.

Hon kliade sig i huvudet, och skrek till för att hon hade så ont förmodligen.

“Det…gö-ör ont-t…” stönade hon.

Jag önskade att det fanns något jag kunde göra, vadsomhelst, så hon skulle slippa dem här smärtorna. Det gjorde så ont i mig själv. Skuldkänslorna steg inom mig, och jag ville bara slå mig själv, vilket jag gjorde. Ash hindrade mig med hennes hand, och vi kollade på varandra länge. Jag lutade mig fram för att ge henne en kyss, och hon svarade den. Vi brydde inte oss om mamma var inne i rummet, hon förstod säkert. Det enda jag kunde tänka på var Ash. Jag ville inte lämna henne, jag ville vara kvar här vid hennes sida, och ge henne tröst.

“Du behöver vila älskling, jag finns här.” sa jag när jag avslutade kyssen.

Hon nickade, och lutade sig tillbaka, och blundade. Hon somnade på en gång. Mamma kom och satt sig bredvid mig igen. Hon såg in i mina ögon.

“Du behöver också vila Zayn.” sa hon, och gav mig en puss på kinden.

Hon verkade inte heller bry sig om vad som hänt, men jag såg på henne att hon hade fått reda på någonting, som inte var bra.

“Vad är det mamma?” frågade jag.

Jag insåg sen att det var en dum fråga att ställa till henne. Jag och Ash hade ju precis varit med om en hemsk olycka, som jag inte vet ens vad som hände.

“Bara gå och lägg dig, så pratar vi senare, så ska ni få något att äta också.” hon hjälpte mig att lägga mig i sängen. Det värkte i mina armar och ben. Jag hade inte tänkt på det förut, för jag hade haft så brottom att gå till Ash.

Jag såg hur mamma gick ut ur rummet, med tårar fyllda i ögonen. Inte långt efter det, somnade jag.

…………………………………………............................................................................................

Det var mitt nionde kapitel. Det var lite längre den här gången, och lite mer spänning! Hehe, hoppas ni gillar det! J Kommentera och gilla på facebook, genom att klicka på iconen längst upp i sidomenyn! J

Håll ögonen öppna för mer kapitel ! :D

Previous: Jag har aldrig känt såhär i mitt liv förut. Älskad och ombrydd. Jag visste inte ens att någon kunde älska mig så som Zayn älskar mig. Han har förändrat mitt liv, och gett mig gott självförtroende. Plus så har han fått mig att redan känna mig hemma här i Bradford.

Jag hade varit här i två timmar nu, och fortfarande hade mamma inte hittat den rätta klänningen till sin första arbetsdag hon skulle ha. Medans hon gick in på samma butik igen för sjätte gången, började jag tappa intresset att hänga efter henne. Jag bestämde mig för att gå vidare någon annanstans. Zayn skulle möta upp mig här om tjugo minuter, och det kändes som att tiden bara gick saktare och saktare för varje minut som gick. Jag gick in i en butik för som jag tyckte såg intressant ut. Det var två tjejer som stod och glodde på mig och fnissade lite. Jag försökte att ignorera dem. När jag stod och kollade på några t-shirtar som var på rea, så såg jag i ögonvrån hur de gick fram till mig med raska steg. De stod bara och kollade på mig, och den ena av dem såg riktigt irriterad ut.  Jag fick ångest. Jag vet inte om jag har gjort något fel eller inte. Jag kände hur magen började vrida sig, och jag blev nervös. Hennes ögon glödde och den andra tjejen stod med armarna i kors och kollade på mig.

“K-kan jag hjälpa er?” stammade jag fram.

Den ena av dem skrattade, och sedan kom den arga tjejen närmare mig.

“Ja, det tror jag nog att du kan.” sa hon argt.

Hennes ansikte var nu vara några millimeter från mitt. Jag såg i hennes ögon at hon verkligen inte alls var glad.

“Du är ny på skolan.” började hon, och den andra tjejen nickade.

“Ja?” sa jag, och kände hur röd jag blev i ansiktet. Inte av pinsamhet, utan av en liten smått känsla av rädsla.

“Jag har sett att du och Zayn har blivit bra kompisar.” fortsatt hon.

Jag tror jag hade börjat förstå då vad hon ville komma fram till.

“Ja.” sa jag och försökte att komma ur hennes hårda grepp om min arm. Hon var stark och höll fortfarande kvar den. Hennes andedräkt luktade som jag vet inte vad. Jag kunde inte låta bli att göra en grimas. Som tur var så kanske hon inte märkte det. “Jag vill att du ska hålla dig borta från honom, okej?” sa hon och backade.

Jag fick ont i magen, och när jag såg hennes blick så mådde jag ännu värre. Jag kände mig hotad.

Just i den sekunden såg jag hans gestalt. Hans vackra hår, och glänsande bruna ögon, som kollade på mig. Han var chockad, och han gick helt fram till oss, och puttade lätt bort tjejerna från mig. Han kramade om mig, och gav mig en lätt puss. Sedan kollade han på dem, och den ena tjejen som nyss varit aggressiv mot mig, såg nu besviken ut. Zayn sa inget ord, utan tog tag i min hand, och gick med mig ut ur butiken. Han gav tjejerna en blick, som jag inte kunde tyda vad han menade med den. Känslan av rädsla började domna bort, och jag kände mig trygg igen.

När vi kommit tillräckligt långt ifrån butiken, så kramade han om mig igen. Vi stod där länge, och även om jag fortfarande inte vad rädd längre, så skakade jag fortfarande. Han lättade kramen, och kollade ner på mig.

“Vilka var det?” frågade jag.

Zayn bara skakade på huvudet och han himlade med ögonen.

“Patricia och Deborah.” sa han.

Jag såg att han äcklades då han nämnde namnet Patricia.

“Jag och Patricia har varit bra kompisar, kanske för nära varandra.” började han.

Jag tog hans hand och han smekte min kind.

“Det är okej, du behöver inte förklara.” sa jag.

Mitt hjärta började dunka snabbare. Jag var orolig för vad det egentligen var med henne. Om hon och Zayn hade vara nära kompisar, kanske de fortfarande var det nu. Nej, han skulle aldrig göra så mot mig, och om det skulle vara så, så skulle han inte gjort den där grimasen.

Han släppte min hand och tog sin arm över min axel. Vi gick mot utgången, och den här gången en helt annan väg. Jag stannade till.

“Zayn busshållplatsen är ditåt?” jag pekade åt ett annat håll än våran riktning.

Han log mot mig och fortsatte att gå det hållet vi var på väg mot. Jag skakade på huvudet. Vad det än var han hade i tanken, var jag säker på att jag inte skulle tycka det var dåligt i alla fall. Vi gick mellan alla bilar på parkeringen. Än hade jag inte fattat vad det var vi skulle göra. Tillslut stoppade han ner ena handen i byxfickan, och jag hörde att det prasslade lite där. Han tog upp nycklar ur fickan, och tryckte på en knapp på en liten apparat som fanns på nyckelknippan. Han riktade apparaten framåt, och framför oss hörde jag ett litet tjut. Jag kollade upp på honom, och jag såg hans nöjda leende när han kollade stolt ner på mig. Han tog min hand, och gick mot en mindre bil. Den var röd, men märket kände jag inte alls igen. Jag gick mot den vänstra sidan, men där var ratten. Juste, jag hade helt och hållet glömt bort att dem kör på andra sidan här i England. Generat gick jag till den andra sidan, och Zayn skrattade. Han öppnade dörren för mig, och jag satt mig in i bilen. När han stängde dörren, tittade han i fönstret och gjorde en slängkyss. Jag log mot honom, och han gick sedan och satt sig i förarsätet, och stängde dörren. Med ett leende tog han stolt upp sin plånbok, och plockade ur ett kort, och räckte det till mig.

“Försiktigt bara.” sa han med ett stort leende.

Jag kollade frågande på honom, och tog kort ur hans hand, och granskade det väldigt noga. Det första jag lade märke till, var en bild på han själv, sedan när jag kollade lite närmare. Driving Lincense Zayn Jawaad Malik. Jag kollade förvånande upp på honom, och han väntade på en reaktion, jag fick inte ur mig något ord, utan jag bara skrek av lycka, och kramade om honom. Han skrattade, och gav ifrån sig ett litet glädjetjut.

“Nu kan jag ta dig var jag än vill, utan att få vänta på bussen.” sa han.

Jag älskade att se honom såhär lycklig. Efter att han gett mig en kort kyss, så startade han bilen, och satte på radion. Just då började de spela I Like It Like That med Hot Chelle Rae. Zayn verkade kunna den låten, och han sjöng med i låten. Där satt jag bredvid honom och bara skrattade. Han var så söt när han blev galen.

“Det luktar rök.” sa jag efter att vi kört i ungefär en halvtimme.

Jag öppnade fönstret lite lätt, och försökte få in lite frisk luft. Jag kollade igen på Zayn, och han såg förvånad ut. Han körde in på en busshållplats, och bad mig gå ut ur bilen. Jag gjorde som han sa, och han öppnade bakluckan. De small till lite grann, och han hoppade till lite. Jag gick närmare honom.

“Vänta, får jag kolla.” sa jag, och bad honom att backa lite, och det gjorde han.

Då small det till lite mer. Zayn kom fram till mig igen, och satt handen på min axel.

“Ash…” sa han lugnt.

Jag viftade bort hans hand, och fortsatte att kolla vad det var som luktade. Jag kände lukten nu mycket starkare.

Jag såg något rött snabbt, sedan small det till i mitt bakhuvud, och allt blev svart.

Syster stod vid sängen och kollade på någon apparat som pep. Vart var jag någonstans? Jag satt mig hastigt upp. Syster märkte att jag hade rört mig, och gick fram till min säng. Jag andades tungt, och kollade noga efter vad jag var. Det såg ut som ett sjukhus. Snabbt såg jag bredvid mig en till säng, och där låg ingen mindre än Ash. Mitt hjärta började dunka snabbare, och jag försökte resa mig upp och gå till henne, men just då kom doktorn in, och drog för ett skynke så jag inte skulle kunna se henne. Jag kollade irriterat upp på doktorn, och han gick lugnt fram och satt sig på sängkanten. Han la sin hand på mitt ben, och gav mig en lugnande blick. Det fick mig att bara bli mer orolig. Hela rummet snurrade runt, och jag tappade förståndet, och la mig ner igen.

“Försök sätta dig upp igen.” sa doktorn när jag lugnat ner mig. Jag gjorde som han sa, och reste mig sakta upp igen, och gnuggade mig i ögonen.

Utan att förstå varför jag var här, så undersökte han mig. Jag var inte riktigt på humör för att bry mig om vad han gjorde. Han tog fram ett stetoskop, och bad mig att lyfta upp min tröja. Den lilla brickan snuddade vid mitt bröst, och den var kall, och jag ryste till lite. Doktorn fnissade till lite, och kollade på mig.

“Pulsen är bra, men du måste lugna ner dig lite grann.” sa han.

Lugna ner mig? Det var lite svårt att lugna ner sig, när jag inte ens vet vad jag gör här på sjukhuset. Jag minns ingenting vad som hänt. Jag och Ash kollade på min bil, och tillslut blev allt helt svart, och nästa sekund var jag här. Då kom jag att tänka på Ash igen.

“Hur mår hon!?” nästan skrek jag åt honom.

Han var fortfarande lugn, och log mot mig.

“Hon kommer att reparera sig. Hennes skador är lite värre än dina. Men oroa dig inte.”

Det gjorde ont i mitt hjärta när han hade sagt de där orden. Hennes skador är lite värre än dina. Tror han att det är lätt få sådan information? Jag ställde mig snabbt upp, och innan han hunnit hindra mig, så hade jag dragit undan skynket, och sprungit fram till hennes säng där hon låg. Hon hade skador i hela ansiktet, en slang i näsan, och hon andades tungt. Jag tog tag i hennes hand, men ingen reaktion. Jag kände på hennes puls, och den var normal. Jag kollade ner på hennes arm, och drog upp tröjärmen. Mitt hjärta hoppade till när jag såg det stora såret som var över hela armen. Mina ögon fylldes med tårar.

“Älskling, snälla, vakna!” viskade jag i hennes öra.

Ingen reaktion. Jag kände doktorns hand på min axel, och jag tog bort den på en gång. Det enda jag ville nu var att få vara själv med henne. “Snälla” bad jag honom, och han lyfte upp händerna oskyldigt, och lämnade rummet. Jag gav systern en snabb blick, och hon lämnade oss också. Jag kollade på Ash. Hon såg så hjälplös ut. Jag ville bara att hon skulle vakna och bli bra, så vi kunde åka hem, som om ingenting har hänt.

“Zayn?”

Jag kollade snabbt upp, i hopp om att det var Ashley som hade nämnt mig vid namn. Jag blev besviken när jag såg att mamma stod i dörren. Det måste ha varit hon som sagt mitt namn, för Ash låg fortfarande och sov. Mamma gick fram till mig och höll om mig. Hon såg att jag hade gråtit, och torkade bort mina tårar. Hon kollade omsorgsfullt på Ash, och smekte henne på kinden. Jag la ner huvudet i mina knän, och försökte dölja att mina tårar fortsatt att rinna ner. Även om doktorn sa att hon skulle bli bra, så hatade jag att se henne såhär. Tänk om skadorna aldrig skulle läka, och att hon skulle få lida hela livet. Jag vet inte ens vad om hände.

Hon rörde lite på sig, och hon andades in en nypa luft, och gav ifrån sig ett litet plågsamt ljud. Både jag och mamma ställde oss snabbt upp, och jag drog handen genom Ash hår.  Jag satt säkert en timme och väntade på mer respons ifrån henne.

Jag kände nåt som smekte på min hand. När jag kollade upp, så satt hon upp och log mot mig. Känslan av glädje, blandat med medkänsla och ilska svävade i min mage. Det enda jag brydde mig om var hur hon mådde, jag brydde mig inte om vad som har hänt, det enda jag ville var att hon skulle bli bra, så vi bara kunde åka hem.

“Hur mår du?” frågade jag.

Hon kliade sig i huvudet, och skrek till för att hon hade så ont förmodligen.

“Det…gö-ör ont-t…” stönade hon.

Jag önskade att det fanns något jag kunde göra, vadsomhelst, så hon skulle slippa dem här smärtorna. Det gjorde så ont i mig själv. Skuldkänslorna steg inom mig, och jag ville bara slå mig själv, vilket jag gjorde. Ash hindrade mig med hennes hand, och vi kollade på varandra länge. Jag lutade mig fram för att ge henne en kyss, och hon svarade den. Vi brydde inte oss om mamma var inne i rummet, hon förstod säkert. Det enda jag kunde tänka på var Ash. Jag ville inte lämna henne, jag ville vara kvar här vid hennes sida, och ge henne tröst.

“Du behöver vila älskling, jag finns här.” sa jag när jag avslutade kyssen.

Hon nickade, och lutade sig tillbaka, och blundade. Hon somnade på en gång. Mamma kom och satt sig bredvid mig igen. Hon såg in i mina ögon.

“Du behöver också vila Zayn.” sa hon, och gav mig en puss på kinden.

Hon verkade inte heller bry sig om vad som hänt, men jag såg på henne att hon hade fått reda på någonting, som inte var bra.

“Vad är det mamma?” frågade jag.

Jag insåg sen att det var en dum fråga att ställa till henne. Jag och Ash hade ju precis varit med om en hemsk olycka, som jag inte vet ens vad som hände.

“Bara gå och lägg dig, så pratar vi senare, så ska ni få något att äta också.” hon hjälpte mig att lägga mig i sängen. Det värkte i mina armar och ben. Jag hade inte tänkt på det förut, för jag hade haft så brottom att gå till Ash.

Jag såg hur mamma gick ut ur rummet, med tårar fyllda i ögonen. Inte långt efter det, somnade jag.