OneDreamDirection

Yes, rubriken säger sitt ord! Jag har bestämt mig för att avsluta
novellbloggen. MEN, notera, MEN, jag tänker inte avsluta självaste novellen, jag ska bara inte skriva den här på bloggen på svenska. De senaste dagarna har jag hållt på med Wattpad, en sida och app som Amanda [ http://soderbergfoto.blogg.se/ ] tipsade till mig. Där publicerar massa tjejer sina fanfics, och man kan skriva sin egen. Jag har därför översatt mina senaste kapitel till engelska, och redan fått endel readers och fans :) alltså, det går bättre för mig där än här. Så, ni får gärna göra en account där, "fan me" och läsa forsättningen på storyn :) Tack att ni ändå läst här!

http://www.wattpad.com/story/1859859-love-can-change-you-zayn-malik-fanfictacktacktack! :)

 

Dagen gick snabbt, och jag var tröttare än någonsin. Varje måndag framöver var jag tvungen att ta mig hem själv, eftersom jag slutar en timme före Simon. Annars brukade jag åka hem med Karen. Det kanske vore ganska skönt att ta sig hem själv för en gångs skull. Inte för att det är första gången, för när Karen har varit hemma och varit sjuk, så har jag också varje måndag varit tvungen. 

Eftersom jag bor någon mil från skolan, så hade jag ingen lust just idag att åka hem. Så jag bestämde mig för att gå till Claire istället. Hon bor bara tre kilometer från skolan, så det är ungefär en halvtimmes gångmarsch. Det hade jag inget emot. Jag tog upp min iPod och spelade första låten på spellistan. Med musiken i öronen kom jag till en helt annan värld, så jag var inte uppmärksam om vem som kom gåendes mot mig. 

När någon rörde vid mig, tog jag av lurarna och vände mig om. Där stod han, mannen som jag hoppats att aldrig få stöta på igen. "Hej du." viskade han och grep tag i min arm. Vi var i det mest tysta kvarteret i hela New York, så det var bara han och jag där. Han tryckte mig mot väggen och lutade sig mot mig. Andedräkten fick mig att må illa, och jag vände bort huvudet. "Var still, annars får vi ta det på det hårda sättet!" skrek han åt mig. Vad var det som hände, vad ville han mig? Hans hand började smeka mig på ryggen, och ner till min midja, innan handen börjat komma längre upp, var det någon som hojtade till. Snabbt ryckte mannen bort handen, och vände sig om. Där stod en ung kille med brunt kort hår, och en vit t-shirt. Han hade solglasögon på sig så jag kunde inte skilja om jag kände honom eller inte. "Vad håller du på med?" sa killen och drog bort mannen ifrån mig. Mannen bara grymtade till och stack därifrån. "Glöm inte att jag vet hur du ser ut!!" skrek killen och skakade på huvudet medans han vände sig mot mig. Han tog av sig solglasögonen och jag mötte hans bruna mörka ögon. 

"Tack." sa jag tyst till honom, fortfarande i chocktillstånd av vad som just hade hänt. Jag började sakta gå vidare, men han sprang ifatt mig. "Eyy vänta!" sa han och stannade upp mig. "Får jag inte ens veta vad du heter?" Varför skulle han vilja veta det? Ingen annan kille har förut varit riktigt intresserad av mig som honom. "Josh, Josh Devine." sa han sedan och räckte fram handen för att jag skulle kunna skaka den. Jag gav gav honom ett handslag, och ett till, och ett till... Vi möttes med blickarna igen, och stod där ganska länge. Vad hände? "Så? Vad heter du?" sade han och flinade. 

"Cherie, Cherie Tucker." sade jag generat och släppte sedan hans hand. Josh' ansiktsuttryck förändrades när han hörde mitt namn. "Det låter bekant." sade han tänkande, och kliade sig i huvudet. "Äh, det kanske är att du har samma namn som min barndomskompis." Han skrattade. "Så, vad gör du här i detta kvarter?" frågade han och blev helt plötsligt allvarlig. "Det där var skumt." Jag tvivlade en stund på om jag skulle svara, rädd för att han skulle ställa följdfrågor , och att han tillslut skulle veta hela min livshistoria. Men jag var kortvarig. 

"Jag ska hem till min gudmor Cherie." svarade jag och hoppades på att han inte skulle ställa någon personlig följdfråga. 

"Jaså, så hon bor här i detta farliga område?" frågade han och krossade armarna. Jag nickade och det blev tystnad. "Varför är du själv här?" lade jag till, och han blev helt plötsligt röd i ansiktet. 

"Öh, du vet, jag..." 

"DÄR ÄR DU JU JOSH!" skrek en mansröst till bakom oss. Vi båda vände oss om, och Josh vinkade till två killar som kom gående mot oss.

"Är det här...AJ! Det där var onödigt Josh!" skrek den ena killen till och slog till Josh på armen. Den andra killen skakade hand med mig. "Hej, Dan, det här är Sandy." sade han och log mot mig. "Cherie." nickade jag och drog handen genom mitt blonda hår. 
"Cherie, låter inte det bekant?" sade Sandy och kliade sig i huvudet, precis som Josh hade gjort. "Exakt det jag också tänkte." sa Josh och skrattade. "Men, vart är Jon?"

"Han är med killarna och väntar på oss. Vi gick runt halva New York för att hitta dig." sade Dan och skakade på huvudet. "Vi måste tyvärr dra, men här har du mitt nummer." sa Josh och drog fram mind arm för att skriva ner på min handled. Hans hand var varm. 

"Hallå? Förlåt att jag är sen, jag träffade på en." sade jag när jag klev in igenom Claire's dörr. Claire stod i köket och lagade mat. "Hej du! Jaså, vem då?" frågade hon och gav mig en snabb blick. Jag funderade ännu en gång om jag verkligen skulle berätta för henne vad som ledde till att jag träffade Josh. Det skulle bara leda till att allt kretsar kring mig och eleverna på skolan skulle kalla mig för "attention whore". Nej, sådana rykten ville jag helst slippa. Jag satte mig ner vid köksön och knepade med en kluddbit som låg på bordet. "Josh Devine heter han." sade jag och lade ifrån mig kluddbiten för att gå fram och hjälpa henne. Om Claire inte svarade mig på tio sekunder, så var hon antingen arg, eller så funderade hon. Vilket just nu var ett sådant tillfälle "Josh Devine?" upprepade hon mig tillslut, och jag nickade. "Det låter bekant..." sade hon tyst. 
"Värst vad alla säger det idag då." suckade jag och tog fram en kniv för att skära gurkan med. Claire såg på mig frågandes, men jag bara viftade med handen för att hon skulle glömma det jag just hade sagt.

 

 

"Äntligen är ni här!" hojtade Harry, som hade blivit en aning irriterad på Josh vid det här laget. "Du ska alltid komma försent..." suckade han och gick sedan in på restaurangen där vi hade beställt ett bort. 
"Han träffade på tjejen han är kär i." sa Sandy och skrattade. Josh bara skakade på huvudet. Han ville alltså inte prata om henne mer. 

"Nu äter vi!" sa Louis och satte sig vid bordet, där Niall och Liam redan hunnit sätta sig. Jag var nyfiken på vem det var Josh hade satt blicken på. Det kunde inte vara hon? Nej, det finns miljontals tjejer i den här storstaden.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

 

 

Vi kom in i den stora arenan där vi, om några veckor, skulle ha en konsert. Sandy, våran basist, rusade ner från scenen och gav alla oss varsin high five. 
"Hej killar! Vi väntar bara på att Josh ska komma. Han försov sig, och ville sen köpa en kaffe innan han kommer hit." sa Jon, våran pianist. Vi stod där en stund och gick igenom lite när vi skulle gå igenom koreografin. Våran koreograf skulle inte vara här i New York först än på fredag, så under tre dagar skulle vi bara få improvisera dansstegen. Men det var inga problem. Jag och killarna har pratat om att det faktiskt är roligare om vi bara får själva hitta på danssteg och sådant på scenen när vi väl har konsert. Till och med våra fans uppskattar det mer också.

"Nej nu ringer jag honom." utbrast Dan, som hade suttit lite i hörnet medans vi pratat. Han drog upp sin telefon ur fickan och ringde upp Josh. Det tog tre sekunder innan Dan började brista ut.

"Du skulle varit här för en halvtimme sedan Josh, vart är du!?" sa han och lyssnade till vad Josh hade att svara. Efter en stund satt han handen på ansiktet och skakade på huvudet. "Seriöst Josh, tjejerna får vänta, kom nu!" Dan lyssnade än en gång på svaret, och la sedan på. "Fem minuter." sa han och gick upp på scenen och började spela introt på våran singel.

(Lyssna medans nedanstående läses)

Liam reste sig upp. "You're insecure, don't know what for. You're turning heads when you walk through the doo-o-or" började han sjunga. Han pekade på Niall när han sjöng andra delen av hans vers, och sprang sedan upp på scenen. Harry började flina, och sedan hoppade han upp på scenen och snurrade runt ett varv och la sedan armen om Liams axlar. "Everyone else in the room can see it, everyone else but yo-ou"

Alla vi som satt kvar gav varandra en snabb blick, och sedan reste vi oss upp. Jag vet inte hur vi lyckades, men på något sätt viftade vi alla med ena handen samtidigt som vi tog upp våran mick, och helt plötsligt stod vi bredvid Liam och Harry. "Baby you light up my world like nobody else, the way that you flip your hair gets me overwhelmed..." Nu såg vi Josh springa igenom stolarna och upp på scenen och började spela på trummorna med in i sången. 

När den sången var slut, la vi alla fem oss ner på golvet och pustade ut, medans vi skrattade. Vi alla tänkte nog exakt samma sak.

"Konstigaste början någonsin." fick Niall ut mellan hans skrattattacker. Louis reste sig upp helt plötsligt, och alla slutade skratta. Han såg allvarlig ut, och gick med bestämda steg upp till Josh plats, där han satt bakom trummorna. Louis satt händerna på midjan, och skakade på huvudet.

"Vad tog dig sådan tid?" sa han, och rufsade sedan till Josh hår. 

Josh började skratta, men då skrek Louis till.

"Tystnad i salen!" sa han, och vände sig sedan till Josh igen.

 

Josh harklade sig, och såg sedan stolt ut.

"Jag träffade en tjej." sa han och slog trumpinnen på hi-haten. Alla kollade förvånat på varandra, och sedan tillbaka på Josh, för att få mer information. 

"Jaså?" sa Louis och skrattade. 

"Okej, jag tekniskt sätt träffade inte henne, utan, jag såg henne." sa han och skrattade med Louis. 

"Hur ser hon ut?" sa Sandy och gick lite närmare. 

"Åh, hon är så vacker. Hon har..."

"Vad står ni där och snackar för? Ni måste öva, öva öva. Jag betalar inte den här tiden för att ni ska stå och hänga. Upp och hoppa nu. Visa mig vad ni har att ge." En stor, ganska kraftig man kom in i salen. Han måste vara ägaren av arenan eller något liknande. Bestämt, satt han sig i mitten av allting, med armarna i kors. "Se så, sjung, spela, dansa."

Vi alla blev helt förskräckta, och ställde oss i någon speciell position, medans de andra fixade till sina instrument. 

 

Jag satt mig vid den första lediga plats jag kunde hitta, och drack en klunk ur min latte. På något sätt kände jag mig iaktagen av någon, så jag vände mig om, men ingen specifik person kollade på mig. Jag kanske bara var lite paranoid. Skolan skulle börja om 45 minuter, så jag hade inte bråttom, eftersom den bara ligger hundra meter härifrån.

"Jag trodde du skulle beställa till mig också." Mitt hjärta hoppade till, och jag vände mig om och såg Simon flina åt mig. "Haha, du blev rädd!"
Simon är bara ett år äldre än mig, men vissa tror att vi är tvillingar. Men egentligen tycker varken han eller jag att vi är speciellt lika varandra för att vara syskon. 

"Jösses Simon!" sa jag och slog till honom på högerarmen. Han fejkare ett smärtsamt ansikte, och satt sedan ner sin väska på golvet, och vände en stol åt fel håll, och satt sig med ryggstödet framför sig. 

"Så, jag hade det toppen i Australien, orkar inte skolan dock, men, jag är ju senior, ett halvår kvar, sen behöver jag inte leva längre med professor Grunch." sa Simon och smackade på sitt kaffe som han precis hade köpt. När han märkte att jag inte skrattade med honom, blev hans leende till en sorgsen blick. Han la sin hand på min axel och smekte min kind. 

"Cher..." sa han och suckade. Jag hindrade mina tårar från att falla ner från min kind. Varje dag innan skolan, brukade jag, Karen och Simon komma hit till det här cafét. Vi beställde alltid samma sak, gjorde klart läxorna, övade extra på prov och förberedde oss för dagen. Servitriserna hade tillochmed lärt känna oss, och vi har nu idag alltid bra relation med dem, varenda gång vi kommer hit.

Brenda, en av servitriserna, kom fram till vårat bord och satt händerna på midjan. "Är det inte dags för ett att sticka till skolan nu?" sa hon, och tog tag i trasan hon hade på axeln, och började torka bordet. Jag kollade på klockan som satt på väggen bakom Simon. Halv nio. Vi båda kollade på varandra, gav Brenda pengarna, och rusade sedan mot skolan. 

"Första dagen efter höstlovet, och vi kommer försent." skrattade Simon när vi kom in genom dörrarna. Korridoren var tom, eftersom alla elever redan hade gått in på sina lektioner. 
"Och dagen börjar fantastiskt." viskade jag i hans öra, och kollade sedan bakom honom. Simon vände sig om och gav till ett högt skri, när han såg vem som kom gående mot oss.

"Om det inte är syskonen Tucker." sade professor Grunch och skakade på huvudet. Jag kände Simons tunga andetag mot min nacke, och han höll ett fast grepp om min arm. 

När vi gick ifrån professor Grunch kontor, kunde jag inte låta bli att skratta. Simon himlade med ögonen, och öppnade sitt skåp för att ta ut sina biologiböcker. "Det är så otroligt tydligt att han beundrar dig, och hatar mig." sa Simon och skakade på huvudet.

"Kom igen, nu överdriver du väl?" sa jag och öppnade mitt skåp som var precis bredvid Simons. 

"Nej, seriöst! Tillochmed den där killen på cafét kunde inte släppa sin blick från dig..." sa han och stängde skåpet. 
"Va? Vem?" Jag stelnade till av vad han precis hade berättat för mig. Jag hade inte varit paranoid trots allt. 

"Till lektionerna nu ungdomar!" skrek professor Grunch till oss från sitt kontor. Simon himlade än en gång med ögonen, och rusade till sitt klassrum.

Jag kunde inte sluta tänka på det han just hade sagt. En kille, som inte kunde släppa blicken ifrån mig? Kände jag honom? Simon kanske bara skämtade med mig.

..............................................................................................................................................................................