OneDreamDirection

Previous: Jag har aldrig känt såhär i mitt liv förut. Älskad och ombrydd. Jag visste inte ens att någon kunde älska mig så som Zayn älskar mig. Han har förändrat mitt liv, och gett mig gott självförtroende. Plus så har han fått mig att redan känna mig hemma här i Bradford.

………………………………………….....................................................................................................

Jag hade varit här i två timmar nu, och fortfarande hade mamma inte hittat den rätta klänningen till sin första arbetsdag hon skulle ha. Medans hon gick in på samma butik igen för sjätte gången, började jag tappa intresset att hänga efter henne. Jag bestämde mig för att gå vidare någon annanstans. Zayn skulle möta upp mig här om tjugo minuter, och det kändes som att tiden bara gick saktare och saktare för varje minut som gick. Jag gick in i en butik för som jag tyckte såg intressant ut. Det var två tjejer som stod och glodde på mig och fnissade lite. Jag försökte att ignorera dem. När jag stod och kollade på några t-shirtar som var på rea, så såg jag i ögonvrån hur de gick fram till mig med raska steg. De stod bara och kollade på mig, och den ena av dem såg riktigt irriterad ut.  Jag fick ångest. Jag vet inte om jag har gjort något fel eller inte. Jag kände hur magen började vrida sig, och jag blev nervös. Hennes ögon glödde och den andra tjejen stod med armarna i kors och kollade på mig.

“K-kan jag hjälpa er?” stammade jag fram.

Den ena av dem skrattade, och sedan kom den arga tjejen närmare mig.

“Ja, det tror jag nog att du kan.” sa hon argt.

Hennes ansikte var nu vara några millimeter från mitt. Jag såg i hennes ögon at hon verkligen inte alls var glad.

“Du är ny på skolan.” började hon, och den andra tjejen nickade.

“Ja?” sa jag, och kände hur röd jag blev i ansiktet. Inte av pinsamhet, utan av en liten smått känsla av rädsla.

“Jag har sett att du och Zayn har blivit bra kompisar.” fortsatt hon.

Jag tror jag hade börjat förstå då vad hon ville komma fram till.

“Ja.” sa jag och försökte att komma ur hennes hårda grepp om min arm. Hon var stark och höll fortfarande kvar den. Hennes andedräkt luktade som jag vet inte vad. Jag kunde inte låta bli att göra en grimas. Som tur var så kanske hon inte märkte det. “Jag vill att du ska hålla dig borta från honom, okej?” sa hon och backade.

Jag fick ont i magen, och när jag såg hennes blick så mådde jag ännu värre. Jag kände mig hotad.

Just i den sekunden såg jag hans gestalt. Hans vackra hår, och glänsande bruna ögon, som kollade på mig. Han var chockad, och han gick helt fram till oss, och puttade lätt bort tjejerna från mig. Han kramade om mig, och gav mig en lätt puss. Sedan kollade han på dem, och den ena tjejen som nyss varit aggressiv mot mig, såg nu besviken ut. Zayn sa inget ord, utan tog tag i min hand, och gick med mig ut ur butiken. Han gav tjejerna en blick, som jag inte kunde tyda vad han menade med den. Känslan av rädsla började domna bort, och jag kände mig trygg igen.

När vi kommit tillräckligt långt ifrån butiken, så kramade han om mig igen. Vi stod där länge, och även om jag fortfarande inte vad rädd längre, så skakade jag fortfarande. Han lättade kramen, och kollade ner på mig.

“Vilka var det?” frågade jag.

Zayn bara skakade på huvudet och han himlade med ögonen.

“Patricia och Deborah.” sa han.

Jag såg att han äcklades då han nämnde namnet Patricia.

“Jag och Patricia har varit bra kompisar, kanske för nära varandra.” började han.

Jag tog hans hand och han smekte min kind.

“Det är okej, du behöver inte förklara.” sa jag.

Mitt hjärta började dunka snabbare. Jag var orolig för vad det egentligen var med henne. Om hon och Zayn hade vara nära kompisar, kanske de fortfarande var det nu. Nej, han skulle aldrig göra så mot mig, och om det skulle vara så, så skulle han inte gjort den där grimasen.

Han släppte min hand och tog sin arm över min axel. Vi gick mot utgången, och den här gången en helt annan väg. Jag stannade till.

“Zayn busshållplatsen är ditåt?” jag pekade åt ett annat håll än våran riktning.

Han log mot mig och fortsatte att gå det hållet vi var på väg mot. Jag skakade på huvudet. Vad det än var han hade i tanken, var jag säker på att jag inte skulle tycka det var dåligt i alla fall. Vi gick mellan alla bilar på parkeringen. Än hade jag inte fattat vad det var vi skulle göra. Tillslut stoppade han ner ena handen i byxfickan, och jag hörde att det prasslade lite där. Han tog upp nycklar ur fickan, och tryckte på en knapp på en liten apparat som fanns på nyckelknippan. Han riktade apparaten framåt, och framför oss hörde jag ett litet tjut. Jag kollade upp på honom, och jag såg hans nöjda leende när han kollade stolt ner på mig. Han tog min hand, och gick mot en mindre bil. Den var röd, men märket kände jag inte alls igen. Jag gick mot den vänstra sidan, men där var ratten. Juste, jag hade helt och hållet glömt bort att dem kör på andra sidan här i England. Generat gick jag till den andra sidan, och Zayn skrattade. Han öppnade dörren för mig, och jag satt mig in i bilen. När han stängde dörren, tittade han i fönstret och gjorde en slängkyss. Jag log mot honom, och han gick sedan och satt sig i förarsätet, och stängde dörren. Med ett leende tog han stolt upp sin plånbok, och plockade ur ett kort, och räckte det till mig.

“Försiktigt bara.” sa han med ett stort leende.

Jag kollade frågande på honom, och tog kort ur hans hand, och granskade det väldigt noga. Det första jag lade märke till, var en bild på han själv, sedan när jag kollade lite närmare. Driving Lincense Zayn Jawaad Malik. Jag kollade förvånande upp på honom, och han väntade på en reaktion, jag fick inte ur mig något ord, utan jag bara skrek av lycka, och kramade om honom. Han skrattade, och gav ifrån sig ett litet glädjetjut.

“Nu kan jag ta dig var jag än vill, utan att få vänta på bussen.” sa han.

Jag älskade att se honom såhär lycklig. Efter att han gett mig en kort kyss, så startade han bilen, och satte på radion. Just då började de spela I Like It Like That med Hot Chelle Rae. Zayn verkade kunna den låten, och han sjöng med i låten. Där satt jag bredvid honom och bara skrattade. Han var så söt när han blev galen.

“Det luktar rök.” sa jag efter att vi kört i ungefär en halvtimme.

Jag öppnade fönstret lite lätt, och försökte få in lite frisk luft. Jag kollade igen på Zayn, och han såg förvånad ut. Han körde in på en busshållplats, och bad mig gå ut ur bilen. Jag gjorde som han sa, och han öppnade bakluckan. De small till lite grann, och han hoppade till lite. Jag gick närmare honom.

“Vänta, får jag kolla.” sa jag, och bad honom att backa lite, och det gjorde han.

Då small det till lite mer. Zayn kom fram till mig igen, och satt handen på min axel.

“Ash…” sa han lugnt.

Jag viftade bort hans hand, och fortsatte att kolla vad det var som luktade. Jag kände lukten nu mycket starkare.

Jag såg något rött snabbt, sedan small det till i mitt bakhuvud, och allt blev svart.

Zayns perspektiv:

Syster stod vid sängen och kollade på någon apparat som pep. Vart var jag någonstans? Jag satt mig hastigt upp. Syster märkte att jag hade rört mig, och gick fram till min säng. Jag andades tungt, och kollade noga efter vad jag var. Det såg ut som ett sjukhus. Snabbt såg jag bredvid mig en till säng, och där låg ingen mindre än Ash. Mitt hjärta började dunka snabbare, och jag försökte resa mig upp och gå till henne, men just då kom doktorn in, och drog för ett skynke så jag inte skulle kunna se henne. Jag kollade irriterat upp på doktorn, och han gick lugnt fram och satt sig på sängkanten. Han la sin hand på mitt ben, och gav mig en lugnande blick. Det fick mig att bara bli mer orolig. Hela rummet snurrade runt, och jag tappade förståndet, och la mig ner igen.

“Försök sätta dig upp igen.” sa doktorn när jag lugnat ner mig. Jag gjorde som han sa, och reste mig sakta upp igen, och gnuggade mig i ögonen.

Utan att förstå varför jag var här, så undersökte han mig. Jag var inte riktigt på humör för att bry mig om vad han gjorde. Han tog fram ett stetoskop, och bad mig att lyfta upp min tröja. Den lilla brickan snuddade vid mitt bröst, och den var kall, och jag ryste till lite. Doktorn fnissade till lite, och kollade på mig.

“Pulsen är bra, men du måste lugna ner dig lite grann.” sa han.

Lugna ner mig? Det var lite svårt att lugna ner sig, när jag inte ens vet vad jag gör här på sjukhuset. Jag minns ingenting vad som hänt. Jag och Ash kollade på min bil, och tillslut blev allt helt svart, och nästa sekund var jag här. Då kom jag att tänka på Ash igen.

“Hur mår hon!?” nästan skrek jag åt honom.

Han var fortfarande lugn, och log mot mig.

“Hon kommer att reparera sig. Hennes skador är lite värre än dina. Men oroa dig inte.”

Det gjorde ont i mitt hjärta när han hade sagt de där orden. Hennes skador är lite värre än dina. Tror han att det är lätt få sådan information? Jag ställde mig snabbt upp, och innan han hunnit hindra mig, så hade jag dragit undan skynket, och sprungit fram till hennes säng där hon låg. Hon hade skador i hela ansiktet, en slang i näsan, och hon andades tungt. Jag tog tag i hennes hand, men ingen reaktion. Jag kände på hennes puls, och den var normal. Jag kollade ner på hennes arm, och drog upp tröjärmen. Mitt hjärta hoppade till när jag såg det stora såret som var över hela armen. Mina ögon fylldes med tårar.

“Älskling, snälla, vakna!” viskade jag i hennes öra.

Ingen reaktion. Jag kände doktorns hand på min axel, och jag tog bort den på en gång. Det enda jag ville nu var att få vara själv med henne. “Snälla” bad jag honom, och han lyfte upp händerna oskyldigt, och lämnade rummet. Jag gav systern en snabb blick, och hon lämnade oss också. Jag kollade på Ash. Hon såg så hjälplös ut. Jag ville bara att hon skulle vakna och bli bra, så vi kunde åka hem, som om ingenting har hänt.

“Zayn?”

Jag kollade snabbt upp, i hopp om att det var Ashley som hade nämnt mig vid namn. Jag blev besviken när jag såg att mamma stod i dörren. Det måste ha varit hon som sagt mitt namn, för Ash låg fortfarande och sov. Mamma gick fram till mig och höll om mig. Hon såg att jag hade gråtit, och torkade bort mina tårar. Hon kollade omsorgsfullt på Ash, och smekte henne på kinden. Jag la ner huvudet i mina knän, och försökte dölja att mina tårar fortsatt att rinna ner. Även om doktorn sa att hon skulle bli bra, så hatade jag att se henne såhär. Tänk om skadorna aldrig skulle läka, och att hon skulle få lida hela livet. Jag vet inte ens vad om hände.

Hon rörde lite på sig, och hon andades in en nypa luft, och gav ifrån sig ett litet plågsamt ljud. Både jag och mamma ställde oss snabbt upp, och jag drog handen genom Ash hår.  Jag satt säkert en timme och väntade på mer respons ifrån henne.

Jag kände nåt som smekte på min hand. När jag kollade upp, så satt hon upp och log mot mig. Känslan av glädje, blandat med medkänsla och ilska svävade i min mage. Det enda jag brydde mig om var hur hon mådde, jag brydde mig inte om vad som har hänt, det enda jag ville var att hon skulle bli bra, så vi bara kunde åka hem.

“Hur mår du?” frågade jag.

Hon kliade sig i huvudet, och skrek till för att hon hade så ont förmodligen.

“Det…gö-ör ont-t…” stönade hon.

Jag önskade att det fanns något jag kunde göra, vadsomhelst, så hon skulle slippa dem här smärtorna. Det gjorde så ont i mig själv. Skuldkänslorna steg inom mig, och jag ville bara slå mig själv, vilket jag gjorde. Ash hindrade mig med hennes hand, och vi kollade på varandra länge. Jag lutade mig fram för att ge henne en kyss, och hon svarade den. Vi brydde inte oss om mamma var inne i rummet, hon förstod säkert. Det enda jag kunde tänka på var Ash. Jag ville inte lämna henne, jag ville vara kvar här vid hennes sida, och ge henne tröst.

“Du behöver vila älskling, jag finns här.” sa jag när jag avslutade kyssen.

Hon nickade, och lutade sig tillbaka, och blundade. Hon somnade på en gång. Mamma kom och satt sig bredvid mig igen. Hon såg in i mina ögon.

“Du behöver också vila Zayn.” sa hon, och gav mig en puss på kinden.

Hon verkade inte heller bry sig om vad som hänt, men jag såg på henne att hon hade fått reda på någonting, som inte var bra.

“Vad är det mamma?” frågade jag.

Jag insåg sen att det var en dum fråga att ställa till henne. Jag och Ash hade ju precis varit med om en hemsk olycka, som jag inte vet ens vad som hände.

“Bara gå och lägg dig, så pratar vi senare, så ska ni få något att äta också.” hon hjälpte mig att lägga mig i sängen. Det värkte i mina armar och ben. Jag hade inte tänkt på det förut, för jag hade haft så brottom att gå till Ash.

Jag såg hur mamma gick ut ur rummet, med tårar fyllda i ögonen. Inte långt efter det, somnade jag.

…………………………………………............................................................................................

Det var mitt nionde kapitel. Det var lite längre den här gången, och lite mer spänning! Hehe, hoppas ni gillar det! J Kommentera och gilla på facebook, genom att klicka på iconen längst upp i sidomenyn! J

Håll ögonen öppna för mer kapitel ! :D

Previous: Jag har aldrig känt såhär i mitt liv förut. Älskad och ombrydd. Jag visste inte ens att någon kunde älska mig så som Zayn älskar mig. Han har förändrat mitt liv, och gett mig gott självförtroende. Plus så har han fått mig att redan känna mig hemma här i Bradford.

Jag hade varit här i två timmar nu, och fortfarande hade mamma inte hittat den rätta klänningen till sin första arbetsdag hon skulle ha. Medans hon gick in på samma butik igen för sjätte gången, började jag tappa intresset att hänga efter henne. Jag bestämde mig för att gå vidare någon annanstans. Zayn skulle möta upp mig här om tjugo minuter, och det kändes som att tiden bara gick saktare och saktare för varje minut som gick. Jag gick in i en butik för som jag tyckte såg intressant ut. Det var två tjejer som stod och glodde på mig och fnissade lite. Jag försökte att ignorera dem. När jag stod och kollade på några t-shirtar som var på rea, så såg jag i ögonvrån hur de gick fram till mig med raska steg. De stod bara och kollade på mig, och den ena av dem såg riktigt irriterad ut.  Jag fick ångest. Jag vet inte om jag har gjort något fel eller inte. Jag kände hur magen började vrida sig, och jag blev nervös. Hennes ögon glödde och den andra tjejen stod med armarna i kors och kollade på mig.

“K-kan jag hjälpa er?” stammade jag fram.

Den ena av dem skrattade, och sedan kom den arga tjejen närmare mig.

“Ja, det tror jag nog att du kan.” sa hon argt.

Hennes ansikte var nu vara några millimeter från mitt. Jag såg i hennes ögon at hon verkligen inte alls var glad.

“Du är ny på skolan.” började hon, och den andra tjejen nickade.

“Ja?” sa jag, och kände hur röd jag blev i ansiktet. Inte av pinsamhet, utan av en liten smått känsla av rädsla.

“Jag har sett att du och Zayn har blivit bra kompisar.” fortsatt hon.

Jag tror jag hade börjat förstå då vad hon ville komma fram till.

“Ja.” sa jag och försökte att komma ur hennes hårda grepp om min arm. Hon var stark och höll fortfarande kvar den. Hennes andedräkt luktade som jag vet inte vad. Jag kunde inte låta bli att göra en grimas. Som tur var så kanske hon inte märkte det. “Jag vill att du ska hålla dig borta från honom, okej?” sa hon och backade.

Jag fick ont i magen, och när jag såg hennes blick så mådde jag ännu värre. Jag kände mig hotad.

Just i den sekunden såg jag hans gestalt. Hans vackra hår, och glänsande bruna ögon, som kollade på mig. Han var chockad, och han gick helt fram till oss, och puttade lätt bort tjejerna från mig. Han kramade om mig, och gav mig en lätt puss. Sedan kollade han på dem, och den ena tjejen som nyss varit aggressiv mot mig, såg nu besviken ut. Zayn sa inget ord, utan tog tag i min hand, och gick med mig ut ur butiken. Han gav tjejerna en blick, som jag inte kunde tyda vad han menade med den. Känslan av rädsla började domna bort, och jag kände mig trygg igen.

När vi kommit tillräckligt långt ifrån butiken, så kramade han om mig igen. Vi stod där länge, och även om jag fortfarande inte vad rädd längre, så skakade jag fortfarande. Han lättade kramen, och kollade ner på mig.

“Vilka var det?” frågade jag.

Zayn bara skakade på huvudet och han himlade med ögonen.

“Patricia och Deborah.” sa han.

Jag såg att han äcklades då han nämnde namnet Patricia.

“Jag och Patricia har varit bra kompisar, kanske för nära varandra.” började han.

Jag tog hans hand och han smekte min kind.

“Det är okej, du behöver inte förklara.” sa jag.

Mitt hjärta började dunka snabbare. Jag var orolig för vad det egentligen var med henne. Om hon och Zayn hade vara nära kompisar, kanske de fortfarande var det nu. Nej, han skulle aldrig göra så mot mig, och om det skulle vara så, så skulle han inte gjort den där grimasen.

Han släppte min hand och tog sin arm över min axel. Vi gick mot utgången, och den här gången en helt annan väg. Jag stannade till.

“Zayn busshållplatsen är ditåt?” jag pekade åt ett annat håll än våran riktning.

Han log mot mig och fortsatte att gå det hållet vi var på väg mot. Jag skakade på huvudet. Vad det än var han hade i tanken, var jag säker på att jag inte skulle tycka det var dåligt i alla fall. Vi gick mellan alla bilar på parkeringen. Än hade jag inte fattat vad det var vi skulle göra. Tillslut stoppade han ner ena handen i byxfickan, och jag hörde att det prasslade lite där. Han tog upp nycklar ur fickan, och tryckte på en knapp på en liten apparat som fanns på nyckelknippan. Han riktade apparaten framåt, och framför oss hörde jag ett litet tjut. Jag kollade upp på honom, och jag såg hans nöjda leende när han kollade stolt ner på mig. Han tog min hand, och gick mot en mindre bil. Den var röd, men märket kände jag inte alls igen. Jag gick mot den vänstra sidan, men där var ratten. Juste, jag hade helt och hållet glömt bort att dem kör på andra sidan här i England. Generat gick jag till den andra sidan, och Zayn skrattade. Han öppnade dörren för mig, och jag satt mig in i bilen. När han stängde dörren, tittade han i fönstret och gjorde en slängkyss. Jag log mot honom, och han gick sedan och satt sig i förarsätet, och stängde dörren. Med ett leende tog han stolt upp sin plånbok, och plockade ur ett kort, och räckte det till mig.

“Försiktigt bara.” sa han med ett stort leende.

Jag kollade frågande på honom, och tog kort ur hans hand, och granskade det väldigt noga. Det första jag lade märke till, var en bild på han själv, sedan när jag kollade lite närmare. Driving Lincense Zayn Jawaad Malik. Jag kollade förvånande upp på honom, och han väntade på en reaktion, jag fick inte ur mig något ord, utan jag bara skrek av lycka, och kramade om honom. Han skrattade, och gav ifrån sig ett litet glädjetjut.

“Nu kan jag ta dig var jag än vill, utan att få vänta på bussen.” sa han.

Jag älskade att se honom såhär lycklig. Efter att han gett mig en kort kyss, så startade han bilen, och satte på radion. Just då började de spela I Like It Like That med Hot Chelle Rae. Zayn verkade kunna den låten, och han sjöng med i låten. Där satt jag bredvid honom och bara skrattade. Han var så söt när han blev galen.

“Det luktar rök.” sa jag efter att vi kört i ungefär en halvtimme.

Jag öppnade fönstret lite lätt, och försökte få in lite frisk luft. Jag kollade igen på Zayn, och han såg förvånad ut. Han körde in på en busshållplats, och bad mig gå ut ur bilen. Jag gjorde som han sa, och han öppnade bakluckan. De small till lite grann, och han hoppade till lite. Jag gick närmare honom.

“Vänta, får jag kolla.” sa jag, och bad honom att backa lite, och det gjorde han.

Då small det till lite mer. Zayn kom fram till mig igen, och satt handen på min axel.

“Ash…” sa han lugnt.

Jag viftade bort hans hand, och fortsatte att kolla vad det var som luktade. Jag kände lukten nu mycket starkare.

Jag såg något rött snabbt, sedan small det till i mitt bakhuvud, och allt blev svart.

Syster stod vid sängen och kollade på någon apparat som pep. Vart var jag någonstans? Jag satt mig hastigt upp. Syster märkte att jag hade rört mig, och gick fram till min säng. Jag andades tungt, och kollade noga efter vad jag var. Det såg ut som ett sjukhus. Snabbt såg jag bredvid mig en till säng, och där låg ingen mindre än Ash. Mitt hjärta började dunka snabbare, och jag försökte resa mig upp och gå till henne, men just då kom doktorn in, och drog för ett skynke så jag inte skulle kunna se henne. Jag kollade irriterat upp på doktorn, och han gick lugnt fram och satt sig på sängkanten. Han la sin hand på mitt ben, och gav mig en lugnande blick. Det fick mig att bara bli mer orolig. Hela rummet snurrade runt, och jag tappade förståndet, och la mig ner igen.

“Försök sätta dig upp igen.” sa doktorn när jag lugnat ner mig. Jag gjorde som han sa, och reste mig sakta upp igen, och gnuggade mig i ögonen.

Utan att förstå varför jag var här, så undersökte han mig. Jag var inte riktigt på humör för att bry mig om vad han gjorde. Han tog fram ett stetoskop, och bad mig att lyfta upp min tröja. Den lilla brickan snuddade vid mitt bröst, och den var kall, och jag ryste till lite. Doktorn fnissade till lite, och kollade på mig.

“Pulsen är bra, men du måste lugna ner dig lite grann.” sa han.

Lugna ner mig? Det var lite svårt att lugna ner sig, när jag inte ens vet vad jag gör här på sjukhuset. Jag minns ingenting vad som hänt. Jag och Ash kollade på min bil, och tillslut blev allt helt svart, och nästa sekund var jag här. Då kom jag att tänka på Ash igen.

“Hur mår hon!?” nästan skrek jag åt honom.

Han var fortfarande lugn, och log mot mig.

“Hon kommer att reparera sig. Hennes skador är lite värre än dina. Men oroa dig inte.”

Det gjorde ont i mitt hjärta när han hade sagt de där orden. Hennes skador är lite värre än dina. Tror han att det är lätt få sådan information? Jag ställde mig snabbt upp, och innan han hunnit hindra mig, så hade jag dragit undan skynket, och sprungit fram till hennes säng där hon låg. Hon hade skador i hela ansiktet, en slang i näsan, och hon andades tungt. Jag tog tag i hennes hand, men ingen reaktion. Jag kände på hennes puls, och den var normal. Jag kollade ner på hennes arm, och drog upp tröjärmen. Mitt hjärta hoppade till när jag såg det stora såret som var över hela armen. Mina ögon fylldes med tårar.

“Älskling, snälla, vakna!” viskade jag i hennes öra.

Ingen reaktion. Jag kände doktorns hand på min axel, och jag tog bort den på en gång. Det enda jag ville nu var att få vara själv med henne. “Snälla” bad jag honom, och han lyfte upp händerna oskyldigt, och lämnade rummet. Jag gav systern en snabb blick, och hon lämnade oss också. Jag kollade på Ash. Hon såg så hjälplös ut. Jag ville bara att hon skulle vakna och bli bra, så vi kunde åka hem, som om ingenting har hänt.

“Zayn?”

Jag kollade snabbt upp, i hopp om att det var Ashley som hade nämnt mig vid namn. Jag blev besviken när jag såg att mamma stod i dörren. Det måste ha varit hon som sagt mitt namn, för Ash låg fortfarande och sov. Mamma gick fram till mig och höll om mig. Hon såg att jag hade gråtit, och torkade bort mina tårar. Hon kollade omsorgsfullt på Ash, och smekte henne på kinden. Jag la ner huvudet i mina knän, och försökte dölja att mina tårar fortsatt att rinna ner. Även om doktorn sa att hon skulle bli bra, så hatade jag att se henne såhär. Tänk om skadorna aldrig skulle läka, och att hon skulle få lida hela livet. Jag vet inte ens vad om hände.

Hon rörde lite på sig, och hon andades in en nypa luft, och gav ifrån sig ett litet plågsamt ljud. Både jag och mamma ställde oss snabbt upp, och jag drog handen genom Ash hår.  Jag satt säkert en timme och väntade på mer respons ifrån henne.

Jag kände nåt som smekte på min hand. När jag kollade upp, så satt hon upp och log mot mig. Känslan av glädje, blandat med medkänsla och ilska svävade i min mage. Det enda jag brydde mig om var hur hon mådde, jag brydde mig inte om vad som har hänt, det enda jag ville var att hon skulle bli bra, så vi bara kunde åka hem.

“Hur mår du?” frågade jag.

Hon kliade sig i huvudet, och skrek till för att hon hade så ont förmodligen.

“Det…gö-ör ont-t…” stönade hon.

Jag önskade att det fanns något jag kunde göra, vadsomhelst, så hon skulle slippa dem här smärtorna. Det gjorde så ont i mig själv. Skuldkänslorna steg inom mig, och jag ville bara slå mig själv, vilket jag gjorde. Ash hindrade mig med hennes hand, och vi kollade på varandra länge. Jag lutade mig fram för att ge henne en kyss, och hon svarade den. Vi brydde inte oss om mamma var inne i rummet, hon förstod säkert. Det enda jag kunde tänka på var Ash. Jag ville inte lämna henne, jag ville vara kvar här vid hennes sida, och ge henne tröst.

“Du behöver vila älskling, jag finns här.” sa jag när jag avslutade kyssen.

Hon nickade, och lutade sig tillbaka, och blundade. Hon somnade på en gång. Mamma kom och satt sig bredvid mig igen. Hon såg in i mina ögon.

“Du behöver också vila Zayn.” sa hon, och gav mig en puss på kinden.

Hon verkade inte heller bry sig om vad som hänt, men jag såg på henne att hon hade fått reda på någonting, som inte var bra.

“Vad är det mamma?” frågade jag.

Jag insåg sen att det var en dum fråga att ställa till henne. Jag och Ash hade ju precis varit med om en hemsk olycka, som jag inte vet ens vad som hände.

“Bara gå och lägg dig, så pratar vi senare, så ska ni få något att äta också.” hon hjälpte mig att lägga mig i sängen. Det värkte i mina armar och ben. Jag hade inte tänkt på det förut, för jag hade haft så brottom att gå till Ash.

Jag såg hur mamma gick ut ur rummet, med tårar fyllda i ögonen. Inte långt efter det, somnade jag.