OneDreamDirection

Hennes underbara klang på skrattet fick mig alltid att le. Jag blev varm inombords varje gång hon log mot mig. Det är ett helt mirakel att hon ändå skulle flytta ända hit till Bradford. En underbar amerikanska som hade en så gullig accent, som också hade en omtänksam personlighet.

“Vi behöver sova.” log hon mot mig.

Jag mumlade till svar. Hon kollade upp mot mig, och kom närmare mig. Hennes mjuka läppar tryckte sig mot mina. Det var ingen annan än Ash som existerade när jag kysste henne. Hon var den enda för mig, och jag vill aldrig någonsin släppa henne. Ingenting ska få separera oss, det ska jag se till.

Men är det inte lite egoistiskt tänkt, förtjänar hon verkligen en kille som mig? Jag kanske kommer ställa till mer problem i henens liv, och det vill jag inte orsaka.

…………………………………………........................................................................................................

Ash perspektiv:

Zayn höll händerna på huvudet, och såg mycket bekymrad ut. Han stod där, och släppte inte blicken från sin bil, eller snarare de bitar som fanns kvar av den. Jag förstod honom. Han hade precis fått en ny bil, och samma dag så hade den gått i tusen bitar.

“Ditt eget fel dock…” sa jag lite diskret.

Sekunderna efter kände jag att jag ångrade det jag precis hade sagt. Han kollade ner på mig, med en blick som jag aldrig stött på tidigare. Den fick mig att må dåligt i alla fall.

“Tror du jag kan hjälpa det eller!?” röt han åt mig.

Han var arg. Det glödde i hans ögon, och han kollade bort. Jag ångrade så att jag hade sagt det. Det var dumt. Helt fel tillfälle. Jag försökte att ta hans hand, men han ryckte bara ifrån sig den, och gick en bit bort, och satt armarna i kors.

“Förlåt…jag menade det inte.” ljög jag.

På ett sätt var det ju egentligen hans fel, han tänkte sig inte för, och slängde en tänd cigarett bak i bilen. Han gick mot mig igen, och kollade mig djupt in i ögonen. Han var fortfarande arg. “Det är inte lätt Ash!” skrek han.

“Jag förs…”

“Nej, du förstår inte!” avbröt han mig. “Hur kan du på något sätt förstå mig?”

Nu förstod jag ingenting.

“Vilken anledning har du att bli arg på mig Zayn?” sa jag, och försökte hålla lugnet nere.

Han vände sig om, och sträckte upp armarna i luften, och skrek. Mina tårar började rinna ner för min kind, och jag gick mot honom. Han la handen på hans arm för att försöka lugna ner honom. Då kände jag hur hans hand smällde till mig på kinden. Han satt händerna för munnen, och kollade på mig chockat, men ändå fortfarande ilsken. Det gjorde ont i magen, och jag gick undan för att låta honom vara ifred.

Jag promenerade längst vägen, och hittade ett ställe där jag satt mig ner. Tårarna strömmade ner, och smärtan på kinden blev värre och värre.

Jag förstod inte varför han skulle till och med slå till mig. Vad hade jag gjort egentligen? Massa frågor dök upp i mitt huvud, men jag hade inte svar på några av dem. Med bilen kan jag förstå, men det andra. Att slå till mig för att jag försökte lugna ner honom, det kunde jag inte på något sätt förstå.

Då ringde min mobil. Det var ett nummer från USA. Jag klickade på svara.

“Hallå?” började jag.

Det var tyst en stund.

“Hej Ash. Det är jag, Drake.”

Drake? Hur kunde han bara ringa mig sådär? Det jag och han hade var inget mer än ett skämt. Han valde att svika mig, och det är hans eget fel.

“Jag hörde att du har flyttat till Bradford.” sa han.

Varför ska han ens bry sig?

“Ja.”

“Har du det bra?”

Det här kändes konstigt. Killen som jag trodde jag kunde lita på, som sedan dumpade mig för någon annan. Killen som sårade mina känslor, ringde upp mig nu.

“Nja…inte längre.” svarade jag.

“Jag råkar faktiskt vara här i Bradford nu, och jag tänkte bara om, du ville träffas eller något sådant.”

Mitt hjärta stannade för en stund. Vad hade han precis sagt? Att han var här i Bradford, och ville träffa mig. MIG? En liten bit av mitt hjärta tillhörde Drake fortfarande. Jag älskade honom fortfarande, även om han har varit en riktigt idiot.

“Är det sant? Visst!”

Jag tänkte mig inte för innan jag svarade. Jag hade precis sagt ja till en träff med mitt nästan ex, medans jag är tillsammans med Zayn. Jag kollade bak, och där såg jag Zayn gå tillbaka till bilen. Allt snurrade runt nu i mitt huvud. Tänk om han hade hört allting.

Zayns perspektiv:

Jag tror inte att någon har varit så dum, som jag var nu. Jag hade slått till min flickvän på kinden, för ingen anledning. Hon gick en bit bort och satt sig vid diket, med huvudet i knäna. Jag hade sett tårar i hennes ögon, ner för hennes kind, och hon var besviken på mig, och chockad. Det kunde vem som helst se.

Efter att ha tvekat en stund, bestämde jag mig för att gå fram till henne.

När hon tog upp telefonen, tänkte jag gå tillbaka, men jag gick istället närmare, så jag kunde höra henne. Jag var så nära att jag kunde höra att det var en mansröst i telefonen.

- …tänkte bara om du ville träffas eller något sådant. Hörde jag en röst säga i telefonen. Ash satt tyst länge innan hon svarade.

“Är det sant? Visst!” sa hon.

Jag vände mig om och gick tillbaka till bilen igen. Vem var det hon pratade med? Varför ville han träffa henne? Varför lät hon glad och uppmuntrad? Tänkarna flög runt som pingisbollar i mitt huvud.

…………………………………………......................................................................................................

Ett till lite kortare kapitel. Skrev det lite snabbt nu, eftersom jag vet att det är många som väntar på att få läsa, och tappar intresset om det tar för lång tid. Men jag hoppas jag fortfarande har läsare här J

Vad tycker ni om kapitlet? VILL HA KOMMENTARER! :D

Gilla på facebook!!!

Zayn höll händerna på huvudet, och såg mycket bekymrad ut. Han stod där, och släppte inte blicken från sin bil, eller snarare de bitar som fanns kvar av den. Jag förstod honom. Han hade precis fått en ny bil, och samma dag så hade den gått i tusen bitar.

“Ditt eget fel dock…” sa jag lite diskret.

Sekunderna efter kände jag att jag ångrade det jag precis hade sagt. Han kollade ner på mig, med en blick som jag aldrig stött på tidigare. Den fick mig att må dåligt i alla fall.

“Tror du jag kan hjälpa det eller!?” röt han åt mig.

Han var arg. Det glödde i hans ögon, och han kollade bort. Jag ångrade så att jag hade sagt det. Det var dumt. Helt fel tillfälle. Jag försökte att ta hans hand, men han ryckte bara ifrån sig den, och gick en bit bort, och satt armarna i kors.

“Förlåt…jag menade det inte.” ljög jag.

På ett sätt var det ju egentligen hans fel, han tänkte sig inte för, och slängde en tänd cigarett bak i bilen. Han gick mot mig igen, och kollade mig djupt in i ögonen. Han var fortfarande arg. “Det är inte lätt Ash!” skrek han.

“Jag förs…”

“Nej, du förstår inte!” avbröt han mig. “Hur kan du på något sätt förstå mig?”

Nu förstod jag ingenting.

“Vilken anledning har du att bli arg på mig Zayn?” sa jag, och försökte hålla lugnet nere.

Han vände sig om, och sträckte upp armarna i luften, och skrek. Mina tårar började rinna ner för min kind, och jag gick mot honom. Han la handen på hans arm för att försöka lugna ner honom. Då kände jag hur hans hand smällde till mig på kinden. Han satt händerna för munnen, och kollade på mig chockat, men ändå fortfarande ilsken. Det gjorde ont i magen, och jag gick undan för att låta honom vara ifred.

Jag promenerade längst vägen, och hittade ett ställe där jag satt mig ner. Tårarna strömmade ner, och smärtan på kinden blev värre och värre.

Jag förstod inte varför han skulle till och med slå till mig. Vad hade jag gjort egentligen? Massa frågor dök upp i mitt huvud, men jag hade inte svar på några av dem. Med bilen kan jag förstå, men det andra. Att slå till mig för att jag försökte lugna ner honom, det kunde jag inte på något sätt förstå.

Då ringde min mobil. Det var ett nummer från USA. Jag klickade på svara.

“Hallå?” började jag.

Det var tyst en stund.

“Hej Ash. Det är jag, Drake.”

Drake? Hur kunde han bara ringa mig sådär? Det jag och han hade var inget mer än ett skämt. Han valde att svika mig, och det är hans eget fel.

“Jag hörde att du har flyttat till Bradford.” sa han.

Varför ska han ens bry sig?

“Ja.”

“Har du det bra?”

Det här kändes konstigt. Killen som jag trodde jag kunde lita på, som sedan dumpade mig för någon annan. Killen som sårade mina känslor, ringde upp mig nu.

“Nja…inte längre.” svarade jag.

“Jag råkar faktiskt vara här i Bradford nu, och jag tänkte bara om, du ville träffas eller något sådant.”

Mitt hjärta stannade för en stund. Vad hade han precis sagt? Att han var här i Bradford, och ville träffa mig. MIG? En liten bit av mitt hjärta tillhörde Drake fortfarande. Jag älskade honom fortfarande, även om han har varit en riktigt idiot.

“Är det sant? Visst!”

Jag tänkte mig inte för innan jag svarade. Jag hade precis sagt ja till en träff med mitt nästan ex, medans jag är tillsammans med Zayn. Jag kollade bak, och där såg jag Zayn gå tillbaka till bilen. Allt snurrade runt nu i mitt huvud. Tänk om han hade hört allting.

Jag tror inte att någon har varit så dum, som jag var nu. Jag hade slått till min flickvän på kinden, för ingen anledning. Hon gick en bit bort och satt sig vid diket, med huvudet i knäna. Jag hade sett tårar i hennes ögon, ner för hennes kind, och hon var besviken på mig, och chockad. Det kunde vem som helst se.

Efter att ha tvekat en stund, bestämde jag mig för att gå fram till henne.

När hon tog upp telefonen, tänkte jag gå tillbaka, men jag gick istället närmare, så jag kunde höra henne. Jag var så nära att jag kunde höra att det var en mansröst i telefonen.

- …tänkte bara om du ville träffas eller något sådant. Hörde jag en röst säga i telefonen. Ash satt tyst länge innan hon svarade.

“Är det sant? Visst!” sa hon.

Jag vände mig om och gick tillbaka till bilen igen. Vem var det hon pratade med? Varför ville han träffa henne? Varför lät hon glad och uppmuntrad? Tänkarna flög runt som pingisbollar i mitt huvud.