OneDreamDirection

Love Can Change You

♥1Dream1Direction - Kapitel 10

Previous:

“Du behöver också vila Zayn.” sa hon, och gav mig en puss på kinden.

Hon verkade inte heller bry sig om vad som hänt, men jag såg på henne att hon hade fått reda på någonting, som inte var bra.

“Vad är det mamma?” frågade jag.

Jag insåg sen att det var en dum fråga att ställa till henne. Jag och Ash hade ju precis varit med om en hemsk olycka, som jag inte vet ens vad som hände.

“Bara gå och lägg dig, så pratar vi senare, så ska ni få något att äta också.” hon hjälpte mig att lägga mig i sängen. Det värkte i mina armar och ben. Jag hade inte tänkt på det förut, för jag hade haft så brottom att gå till Ash.

Jag såg hur mamma gick ut ur rummet, med tårar fyllda i ögonen. Inte långt efter det, somnade jag.

.................................................................................................................................................................................................................................

Jag vaknade av lukten av friterad kyckling. Mamma stod vid min säng med en bricka. Hon la ner den på bordet bredvid sängen, och satt sig på min sängkant. Jag satt mig upp, och sträckte på mig. Då märkte jag att jag hade ont i armarna, och gav ifrån mig ett litet skrik. Mamma gav mig en medlidande blick. Hon hade precis gråtit, det såg jag. Det värsta jag visste var att se mina närmsta i livet vara sårade eller ledsna, speciellt om det handlade om mig. Jag försökte alltid övertyga dem att jag kunde klara mig själv, men ingen ville tro på mig. Tillslut fick jag nog. Jag kunde inte bara sitta här och se henne dölja vad som hänt. Jag såg själv att hon tänkte på någonting, och jag ville veta det. Jag tog mammas hand.

"Säg nu vad som hänt mamma."  Hon kollade ner i marken och såg riktigt besviken ut.

"Din bil..." började hon.

Då kom jag på det själv. Det small någonting i bilen, och det kanske var det som fick oss medvetslösa, och hamnade här på sjukhuset. Allt började sätta sig på plats i mitt huvud. Men det var en sak som jag inte fattade än. Varför small det? Vad kunde det bero på? Jag ansträngde mig för att komma på vad det var. Mamma såg hur jag pressade ihop ögonbrynen. Hon smek mig på armen för att försöka lugna ner mig.

"Zayn...vi försöker ta reda på vad som hände. Vi skickar den på reparation, så dem får fixa den." sa hon. "Tänk efter lite senare vad som hände, du måste äta nu. Du har sovit i snart sexton timmar."

Inte så konstigt då att jag mådde såhär som jag gjorde. Mitt huvud kändes tungt. Jag ville inte tänka på att jag skulle få i mig mat, jag ville mer att Ash skulle få i sig mat. Mamma märkte att jag kollade på skynket som döljde Ash. Hon drog undan skynket, och där satt hon upp, och log stort mot mig, med en bricka i knät. Hon åt. Det lugnade ner mig.

Ashleys perspektiv:

Huvudet värkte och såret på min arm sved mer och mer. När Zayn log mot mig, kände jag lugnet komma över mig. Hans varma leende fick mig alltid på gott humör. Tanken brukar slå mig ibland. Zayn skulle kunna få vilken tjej som helst, så snygg som han var. Hans mörka chokladbruna ögon, sitt fina leende, sina perfekta smilgropar och det bästa av allt, sin underbara personlighet. När han har allt det där perfekta, så valde han ändå mig. Den tysta blyga tjejen, som inte alls passar in.

Varför var jag här nu? I den här sjukhussängen? Jag minns att jag hörde en stark smäll, och sedan något som slog i mitt bakhuvud. Det nästa jag minns efter det var Zayn som satt vid min sida, och hade tårar i ögonen. Han hade sagt till mig att vila igen, och det hade jag gjort. Det kändes som att jag nu har sovit i flera dygn, vilket inte skulle förvåna mig.

Nu när jag satt här, ville jag bara härifrån. Det var en otäck och jobbig känsla att inte veta vad som egentligen hände, vad orsaken var, att jag nu låg här på sjukhuset.

Dörren öppnades, och mamma kom in, med ett förvånat ansikte. Nu börjas det.

"Men kära barn! Vad har du gjort!?" hon nästan rusade fram till min säng, och börjde sig ner över mig.

Hon la handen på min panna, och sedan kollade hon på Zayn. Hennes blick sa allting. Att allt var Zayns fel. Hon kommer inte låta mig få vara i närheten av honom något mer, det är jag nästan helt säker på. Jag såg hur orolig Zayns blick blev, och han kollade på mig. Jag försökte lugna ner honom, men det gick nog inte riktigt som jag hade tänkt mig. Mamma skulle såklart börja nu med att argumentera och fråga vad som hänt. Om något skulle göras, så skulle det göras på en gång, inte om några minuter. Men det låg något i det ändå. jag ville också veta vad som hände. Det känns annars konstigt att inte veta någonting alls.

Efter en lång tysnad avbröt jag tillslut tystnaden.

"Det här går inte längre. Jag måste få svar på det här." brast jag ut.

Alla kollade på mig, och Zayn ryckte på axlarna och tycktes hålla med mig. I den stunden kom doktorn in i rummet, och stod och kollade oss. Han verkade också förstå nu vad vi pratade om. Alla bytte blickar med varandra.

Zayns perspektiv:
"Försök Zayn" sa Ash för ungefär sjätte gången nu.

Hon kramade om min hand och gav mig en mjuk puss på kinden. Jag rynkade pannan och försökte koncentrera mig på vad som hände innan jag hämtade Ash på shoppingcentret. Hon smekte mig på kinden Min mamma, hennes mamma och doktorn stod på andra sidan rummet alla med armarna i kors, och väntade på mig.

Jag blundade och tänkte tillbaka.

"När jag åkte hemifrån åkte jag till..." jag stannade till.

Jag kollade på henne, och hennes bruna ögon kollade stelt på mig.

"Till?" frågade hon.

Hon kramade om min hand hårdare.

"Till en kiosk och köpte cigaretter..."

Hon släppte min hand, och hennes blick blev besviken. Hon kollade ner i golvet och suckade.

"Röker du Zayn?"

Jag hörde att hennes röst var besviken. Jag förstod att det skulle bli såhär. Jag hade tänkt att berätta för henne tidigare, men varit rädd för hennes reaktion.

"Jag försöker sluta."

Jag tog hennes hand och hon kollade upp på mig igen, men hon var fortfarande besviken. Hon pressade fram ett litet leende. "Bra, fortsätt."

"Jag stannade en stund i bilen när jag parkerade. När jag satt och tänkte kom jag på att du väntade på mig." Jag stannade upp och kollade rakt framför mig. Nu kom jag på det.

"Jag fick brottom och...slängde bak den och rusade ut ur bilen."

"Släkte du den?" frågade doktorn.

Jag kollade på honom, och han spärrade ögonen i mig.

"Släckte du den?" frågade han en gång till.

Mamma höll för munnen och suckade. 
Jag kände hur Ashley kramade om min hand hårdare. "Då har vi förklaringen." sa Ash.


Skuldkänslorna började stiga ännu mer när jag och Ash låg där bredvid varandra ensamma i hennes sjukhussäng. Allt det här var mitt fel. Om jag bara skulle tänkt mig för, så skulle vi inte legat här nu. Ashley skulle vara hel, och jag skulle inte ha ett brutet nyckelben. Hon la sitt huvud på mitt bröst. Jag drog min hand genom hennes hår. Hon var den vackraste tjejen som jag någonsin hade sett.

"Det här är ändå lite komiskt. Vi två ligger här helt förlamade på ett sjukhus. Vem hade trott något sådant?" skrattade hon lätt.

Hennes underbara klang på skrattet fick mig alltid att le. Jag blev varm inombords varje gång hon log mot mig. Det är ett helt mirakel att hon ändå skulle flytta ända hit till Bradford. En underbar amerikanska som hade en så gullig accent, som hade en omtänksam personlighet.

"Vi behöver sova." log hon mot mig.

Jag mumlade till svar. Hon kollade upp mot mig, och kom närmare mig. Hennes mjuka läppar tryckte sig mot mina. Det var ingen annan än Ash som existerade när jag kysste henne. Hon var den enda för mig, och jag vill aldrig någonsin släppa henne. Ingenting ska få separera oss, det ska jag se till.

Men är det inte lite egoistiskt tänkt, förtjänar hon verkligen en kille som mig? Jag kanske kommer ställa till mer problem i hennes liv, och det vill jag inte orsaka.

.....................................................................................................................................................................................................................................

Det blev ett litet mellan kapitel.

Vad tycker ni? Ska de hålla ihop så riskerna för olyckor blir större, eller ska hon leva med ett brustet hjärta?

Vad tror ni händer? Vad tycker ni om orsaken till "bilolyckan"?

Hoppas ni gillar det. Jag blir så överlycklig när jag läser era kommentarer. Kommentera meer, och gilla på facebook! :D

Det är klart att dom ska hålla ihop, dom måååååste(!!!) hålla ihop. Och det där med cigaretten gör mig lite rädd, haha. Tänk om nåt sånt skulle hända i verkligenheten, usch och fy! Men bra skriver som vanligt Johanna, jag längtar tills nästa kapitel! Kraaaaaaaaaaaaaaaaam! <3

ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR :) <3

Det var jättebra! Äntligen fick jag reda på vad som hade hänt, har väntat i evigheter känns det som! Jag tycker att de ska hålla ihop!

Du skriver helt fantastiskt bra! Skynda dig att skriva nästa kapitel!

xoxo

DIN BLOGG ÄGER! :O Blir alltid lika glad när jag ser ett inlägg från dig :)



Länkbyte? (:

så sjukt braaaa! Älskar din novell! Du är hur duktig som helst på att skriva! SKRIV EN BOK!!!!! Kommer lätt köpa den isf! :D<3