OneDreamDirection

"Vad gör du här Timmy?" frågade jag och försökte hindra mina tårar att rinna ner. Han kollade upp på mig.

"Jag..."mer hann han inte säga när sköterskan kom in i rummet.

"Vad gör du här?" sa sköterskan och kollade bestämt på Timmy. "Här har du inte fått tillåtelse att vara?" Han reste sig upp, bad om ursäkt och gick ut ur rummet igen.

Det första jag hörde denna morgonen var mamma som skrek på pappa i telefonen. Verkligen tvärt emot det jag ville höra som start på den här dagen. Jag hörde hur regnet smattrade på fönstret och bullret av åskan fick mig att rysa till. Idag var den dagen då vi skulle säga farväl föralltid till Karen. Begravningen var om en timme, och jag hade ingen lust att stiga upp. Det enda jag ville göra var att ligga kvar här och sova, hela livet helst.

"Får jag komma in?" hörde jag Claire's röst säga utanför dörren. Hon knackade ännu en gång, och när jag inte hade svarat efter tredje gången, öppnade hon dörren sakta, och suckade djupt när hon såg mig ligga på golvet. "Men Cherie!" sa hon med en besviken röst. Hon gick fram till mig och satt sig på huk framför mig. "Jag vet hur det känns. Det här är jobbigt för alla. Karen var nära oss allihop." Mina tårar rann ner för kinden.

"Visst! Gör vad du nu är bäst på!!" skrek mamma och slängde luren i bordet. När hon såg att jag stod vid dörren ändrades hennes ansiktsuttryck. Nu fick hon tårar i ögonen och gick fram mot mig, men jag backade.

"Prata inte med mig." var det enda jag sa och gick ut till Claire. Hon kramade om mig och sedan åkte vi iväg kyrkogården.

"Tack att du kom." sade jag och kramade om den sista gästen. Alla hade åkt hem, vi bestämde oss för att inte samlas och ha en minnesstund, för det skulle vara för jobbigt för både hennes sjuka mor och mig. Jag var nu hel ensam på gravplatsen, där nu min föralltid bästa vän Karen vilade, under marken. Jag hatade att inse att jag aldrig skulle få se henne igen. Jag sulle aldrig glömma hennes knäppa idéer som när vi satt jord istället för kakao i våra muffins som vi bakade till hennes bror. Aldrig glömma hennes glada skratt när vi larvade oss i klädaffärerna. Jag tvivlade på att det aldrig kunde finnas någon annan person än Karen, som kunde få mig att må helt bra igen.

Jag lade märke till Claire lite längre bort. Hon stod och pratade livfullt i telefon, hon verkade så stressad hela tiden, men det såg inte dåligt ut, hon såg samtidigt ut som att njuta av hennes jobb. Hennes uppgift var ju att ta hand om stora kändisar som kom hit till New York, och för mig verkade det som ett jobbigt jobb, med alla kända människor som vill ha det ena efter det andra. Men hon verkar gilla det hon gör.

"Kom, vi måste sticka!" skrek Claire och vinkade åt mig. Jag torkade tårarna och tittade en sista stund på Karen's gravsten. "Älskad syster, dotter och bästa vän. Don't Stop Believin'." Karen älskade den låten av Journey, när hon var ledsen lyssnade hon på den, när jag var ledsen tog hon alltid upp den låten. Den låten är en symbol för vilken tjej hon var.

"Jag måste sticka till flygplatsen och hämta ett gäng killar. Vill du hem eller vill du följa med mig?" sa Claire när hon satt sig ner i bilen och börjat köra. 
"Jag tror jag följer med. Hem är det sista jag vill just nu." sa jag med gråten i halsen, och kollade ut på regnet som öste ner och lämnade ifrån sig droppar på fönsterrutan. Jag brydde mig inte om vilka killar det var hon skulle hämta, bara jag fick spendera lite tid med henna, mamma skulle ändå inte bry sig. Hon kom inte ens på begravningen. 

"Vi har snart väntat i femton minuter på våra väskor." sa Niall och satt sig tillslut ner på golvet och suckade. Louis hoppade fram till honom och drog honom upp.

"Eyy, muntra upp dig Niall! Var glad att vi är framme i New York nu." Niall har gjort slut för tre månader sedan med en tjej som han fortfarande inte kan glömma. Hon hade betytt allt för honom, men tillslut hade hon slutat älska honom. Det har varit väldigt svårt för honom. Han har haft svårt att tro på sig själv efter det, och det har varit svårt att få kontakt med honom. Det var så längesen man hade skrattat tillsammans med honom, så man inte ens minns senaste gången.

"NU!" skrek Harry och fann sin resväska på en gång. Han tog tag i Louis väska och räckte den till honom.

"Och här är din Niall, glad nu?" sade jag när jag hittat min och Liams. "Nu går vi."

Vi alla gick med Paul ut, och såklart möttes vi av massa paparazzies.

"Kan något gå värre eller?" muntrade Niall och greppade tag i Paul's arm, vi alla gjorde likadant. 

Längre fram stod en kvinna och en ung tjej och höll upp en skylt med Paul's namn på. Min blick fastnade på den unga blonda tjejen. Hon hade långt blond lockigt hår. När vi möttes med blickarna kollade jag snabbt undan och kollade på Louis som glatt gick fram och hälsade på henne. Alla gjorde likadant, och Liam knuffade till mig lite.

"Hälsa du också Zayn." viskade han i mitt öra. Jag gick sakta fram och skakade hand med henne. En konstig känsla virrade runt i min mage. 

Jag kunde inte sluta tänka på hur sorgsen hon såg ut. Hennes ögon blänkte av tårar och hon var lite frånvarande. Det enda jag ville göra var att fråga henne vad som var fel, men det vore så konstigt. Jag har precis träffat henne och det enda jag visste om henne var hennes namn, Cherie.

"Dåså, vi har två bilar. Det finns tre platser med mig och Cherie, de två andra får åka med Paul i taxin." sa Claire, den andra kvinnan, och slog ihop händerna och började gå raskt mot utgången. Niall och Liam sprang ifatt henne och berättade för henne att dem kunde åka med Paul.

"Jag, Harry och Zayn kan åka med er." lade Louis till och klappade Cherie på axeln. Hon gjorde ingen reaktion på Louis, utan hennes steg blev snabbare och tillslut satt hon sig i bilen. Claire suckade lite.

"Kom." sa hon och satt sig i bilen. 

Resan till hotellet tog inte mer än fem minuter. Hon stannade bilen och gick ut för att ta ut bagaget. Louis och Harry gick ut och hjälpte till, medans jag och Cherie blev kvar i bilen.

"Så...vas sappnin?" var det enda jag fick fram, i hopp om att starta en konversation med henne.

"Va?" svarade hon efter en stund.  Vad ska jag säga nu? Jag hade svårt att ha konversationer och svårt att komma på någonting att prata om, speciellt med tjejer.

"Vad händer..." lade jag till och tyckte att det blev en rätt så pinsam atmosfär i bilen. 
"Jaha...inget." sa hon med gråten i halsen. Det måste ha hänt någonting, men jag vågade inte fråga henne om det. 

Harry knackade på fönsterrutan och gjorde en gest att jag skulle komma ut. Han öppnade bildörren och drog ut mig. "Kom Zayn, du måste hjälpa till här." sa han och log lite mor Cherie. "Vi hörs Cherie!" lade jag till. Hon svarade inte, utan kollade åt ett annat håll istället. 

När vi fått våra rum, slängde jag mig i sängen och suckade högt. Niall kom in i rummet och när han såg minikylen bredvid tvn, sken hans ansikte upp och han nästan slängde sig på den. "Äntligen blev min dag bättre!" tjöt han.

Harry satt sig på min säng och flinade stort på mig. Jag kollade frågande på honom. "Vad?"

"Nej, inget. Cherie var fin, eller hur?" sade han och kollade upp i taket som om han fantiserade någonting. 
"Hon är väl okej." sa Niall och letade efter någonting gott att äta.

"Jag pratade med Zayn." sa Harry och Niall kollade upp på oss och nu började han och flina till.

"Som Niall sa." svarade jag och undvek att kolla på dem.

"Jaså, då kan väl jag ha en chans på henne istället då." sade Louis som precis kommit in i hotellrummet. 
"Men hon är väldigt vacker och söt." lade jag sen snabbt till och Louis lipade åt mig. Niall lade sig ner på golvet och skrattade så han knappt fick någon luft i sig.

"Vi såg din blick Zayn!" sade Harry och stötte till mig på axeln. 
"Jaja."