OneDreamDirection

Dagen gick snabbt, och jag var tröttare än någonsin. Varje måndag framöver var jag tvungen att ta mig hem själv, eftersom jag slutar en timme före Simon. Annars brukade jag åka hem med Karen. Det kanske vore ganska skönt att ta sig hem själv för en gångs skull. Inte för att det är första gången, för när Karen har varit hemma och varit sjuk, så har jag också varje måndag varit tvungen. 

Eftersom jag bor någon mil från skolan, så hade jag ingen lust just idag att åka hem. Så jag bestämde mig för att gå till Claire istället. Hon bor bara tre kilometer från skolan, så det är ungefär en halvtimmes gångmarsch. Det hade jag inget emot. Jag tog upp min iPod och spelade första låten på spellistan. Med musiken i öronen kom jag till en helt annan värld, så jag var inte uppmärksam om vem som kom gåendes mot mig. 

När någon rörde vid mig, tog jag av lurarna och vände mig om. Där stod han, mannen som jag hoppats att aldrig få stöta på igen. "Hej du." viskade han och grep tag i min arm. Vi var i det mest tysta kvarteret i hela New York, så det var bara han och jag där. Han tryckte mig mot väggen och lutade sig mot mig. Andedräkten fick mig att må illa, och jag vände bort huvudet. "Var still, annars får vi ta det på det hårda sättet!" skrek han åt mig. Vad var det som hände, vad ville han mig? Hans hand började smeka mig på ryggen, och ner till min midja, innan handen börjat komma längre upp, var det någon som hojtade till. Snabbt ryckte mannen bort handen, och vände sig om. Där stod en ung kille med brunt kort hår, och en vit t-shirt. Han hade solglasögon på sig så jag kunde inte skilja om jag kände honom eller inte. "Vad håller du på med?" sa killen och drog bort mannen ifrån mig. Mannen bara grymtade till och stack därifrån. "Glöm inte att jag vet hur du ser ut!!" skrek killen och skakade på huvudet medans han vände sig mot mig. Han tog av sig solglasögonen och jag mötte hans bruna mörka ögon. 

"Tack." sa jag tyst till honom, fortfarande i chocktillstånd av vad som just hade hänt. Jag började sakta gå vidare, men han sprang ifatt mig. "Eyy vänta!" sa han och stannade upp mig. "Får jag inte ens veta vad du heter?" Varför skulle han vilja veta det? Ingen annan kille har förut varit riktigt intresserad av mig som honom. "Josh, Josh Devine." sa han sedan och räckte fram handen för att jag skulle kunna skaka den. Jag gav gav honom ett handslag, och ett till, och ett till... Vi möttes med blickarna igen, och stod där ganska länge. Vad hände? "Så? Vad heter du?" sade han och flinade. 

"Cherie, Cherie Tucker." sade jag generat och släppte sedan hans hand. Josh' ansiktsuttryck förändrades när han hörde mitt namn. "Det låter bekant." sade han tänkande, och kliade sig i huvudet. "Äh, det kanske är att du har samma namn som min barndomskompis." Han skrattade. "Så, vad gör du här i detta kvarter?" frågade han och blev helt plötsligt allvarlig. "Det där var skumt." Jag tvivlade en stund på om jag skulle svara, rädd för att han skulle ställa följdfrågor , och att han tillslut skulle veta hela min livshistoria. Men jag var kortvarig. 

"Jag ska hem till min gudmor Cherie." svarade jag och hoppades på att han inte skulle ställa någon personlig följdfråga. 

"Jaså, så hon bor här i detta farliga område?" frågade han och krossade armarna. Jag nickade och det blev tystnad. "Varför är du själv här?" lade jag till, och han blev helt plötsligt röd i ansiktet. 

"Öh, du vet, jag..." 

"DÄR ÄR DU JU JOSH!" skrek en mansröst till bakom oss. Vi båda vände oss om, och Josh vinkade till två killar som kom gående mot oss.

"Är det här...AJ! Det där var onödigt Josh!" skrek den ena killen till och slog till Josh på armen. Den andra killen skakade hand med mig. "Hej, Dan, det här är Sandy." sade han och log mot mig. "Cherie." nickade jag och drog handen genom mitt blonda hår. 
"Cherie, låter inte det bekant?" sade Sandy och kliade sig i huvudet, precis som Josh hade gjort. "Exakt det jag också tänkte." sa Josh och skrattade. "Men, vart är Jon?"

"Han är med killarna och väntar på oss. Vi gick runt halva New York för att hitta dig." sade Dan och skakade på huvudet. "Vi måste tyvärr dra, men här har du mitt nummer." sa Josh och drog fram mind arm för att skriva ner på min handled. Hans hand var varm. 

"Hallå? Förlåt att jag är sen, jag träffade på en." sade jag när jag klev in igenom Claire's dörr. Claire stod i köket och lagade mat. "Hej du! Jaså, vem då?" frågade hon och gav mig en snabb blick. Jag funderade ännu en gång om jag verkligen skulle berätta för henne vad som ledde till att jag träffade Josh. Det skulle bara leda till att allt kretsar kring mig och eleverna på skolan skulle kalla mig för "attention whore". Nej, sådana rykten ville jag helst slippa. Jag satte mig ner vid köksön och knepade med en kluddbit som låg på bordet. "Josh Devine heter han." sade jag och lade ifrån mig kluddbiten för att gå fram och hjälpa henne. Om Claire inte svarade mig på tio sekunder, så var hon antingen arg, eller så funderade hon. Vilket just nu var ett sådant tillfälle "Josh Devine?" upprepade hon mig tillslut, och jag nickade. "Det låter bekant..." sade hon tyst. 
"Värst vad alla säger det idag då." suckade jag och tog fram en kniv för att skära gurkan med. Claire såg på mig frågandes, men jag bara viftade med handen för att hon skulle glömma det jag just hade sagt.

 

 

"Äntligen är ni här!" hojtade Harry, som hade blivit en aning irriterad på Josh vid det här laget. "Du ska alltid komma försent..." suckade han och gick sedan in på restaurangen där vi hade beställt ett bort. 
"Han träffade på tjejen han är kär i." sa Sandy och skrattade. Josh bara skakade på huvudet. Han ville alltså inte prata om henne mer. 

"Nu äter vi!" sa Louis och satte sig vid bordet, där Niall och Liam redan hunnit sätta sig. Jag var nyfiken på vem det var Josh hade satt blicken på. Det kunde inte vara hon? Nej, det finns miljontals tjejer i den här storstaden.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~