OneDreamDirection

 

 

Vi kom in i den stora arenan där vi, om några veckor, skulle ha en konsert. Sandy, våran basist, rusade ner från scenen och gav alla oss varsin high five. 
"Hej killar! Vi väntar bara på att Josh ska komma. Han försov sig, och ville sen köpa en kaffe innan han kommer hit." sa Jon, våran pianist. Vi stod där en stund och gick igenom lite när vi skulle gå igenom koreografin. Våran koreograf skulle inte vara här i New York först än på fredag, så under tre dagar skulle vi bara få improvisera dansstegen. Men det var inga problem. Jag och killarna har pratat om att det faktiskt är roligare om vi bara får själva hitta på danssteg och sådant på scenen när vi väl har konsert. Till och med våra fans uppskattar det mer också.

"Nej nu ringer jag honom." utbrast Dan, som hade suttit lite i hörnet medans vi pratat. Han drog upp sin telefon ur fickan och ringde upp Josh. Det tog tre sekunder innan Dan började brista ut.

"Du skulle varit här för en halvtimme sedan Josh, vart är du!?" sa han och lyssnade till vad Josh hade att svara. Efter en stund satt han handen på ansiktet och skakade på huvudet. "Seriöst Josh, tjejerna får vänta, kom nu!" Dan lyssnade än en gång på svaret, och la sedan på. "Fem minuter." sa han och gick upp på scenen och började spela introt på våran singel.

(Lyssna medans nedanstående läses)

Liam reste sig upp. "You're insecure, don't know what for. You're turning heads when you walk through the doo-o-or" började han sjunga. Han pekade på Niall när han sjöng andra delen av hans vers, och sprang sedan upp på scenen. Harry började flina, och sedan hoppade han upp på scenen och snurrade runt ett varv och la sedan armen om Liams axlar. "Everyone else in the room can see it, everyone else but yo-ou"

Alla vi som satt kvar gav varandra en snabb blick, och sedan reste vi oss upp. Jag vet inte hur vi lyckades, men på något sätt viftade vi alla med ena handen samtidigt som vi tog upp våran mick, och helt plötsligt stod vi bredvid Liam och Harry. "Baby you light up my world like nobody else, the way that you flip your hair gets me overwhelmed..." Nu såg vi Josh springa igenom stolarna och upp på scenen och började spela på trummorna med in i sången. 

När den sången var slut, la vi alla fem oss ner på golvet och pustade ut, medans vi skrattade. Vi alla tänkte nog exakt samma sak.

"Konstigaste början någonsin." fick Niall ut mellan hans skrattattacker. Louis reste sig upp helt plötsligt, och alla slutade skratta. Han såg allvarlig ut, och gick med bestämda steg upp till Josh plats, där han satt bakom trummorna. Louis satt händerna på midjan, och skakade på huvudet.

"Vad tog dig sådan tid?" sa han, och rufsade sedan till Josh hår. 

Josh började skratta, men då skrek Louis till.

"Tystnad i salen!" sa han, och vände sig sedan till Josh igen.

 

Josh harklade sig, och såg sedan stolt ut.

"Jag träffade en tjej." sa han och slog trumpinnen på hi-haten. Alla kollade förvånat på varandra, och sedan tillbaka på Josh, för att få mer information. 

"Jaså?" sa Louis och skrattade. 

"Okej, jag tekniskt sätt träffade inte henne, utan, jag såg henne." sa han och skrattade med Louis. 

"Hur ser hon ut?" sa Sandy och gick lite närmare. 

"Åh, hon är så vacker. Hon har..."

"Vad står ni där och snackar för? Ni måste öva, öva öva. Jag betalar inte den här tiden för att ni ska stå och hänga. Upp och hoppa nu. Visa mig vad ni har att ge." En stor, ganska kraftig man kom in i salen. Han måste vara ägaren av arenan eller något liknande. Bestämt, satt han sig i mitten av allting, med armarna i kors. "Se så, sjung, spela, dansa."

Vi alla blev helt förskräckta, och ställde oss i någon speciell position, medans de andra fixade till sina instrument. 

 

Jag satt mig vid den första lediga plats jag kunde hitta, och drack en klunk ur min latte. På något sätt kände jag mig iaktagen av någon, så jag vände mig om, men ingen specifik person kollade på mig. Jag kanske bara var lite paranoid. Skolan skulle börja om 45 minuter, så jag hade inte bråttom, eftersom den bara ligger hundra meter härifrån.

"Jag trodde du skulle beställa till mig också." Mitt hjärta hoppade till, och jag vände mig om och såg Simon flina åt mig. "Haha, du blev rädd!"
Simon är bara ett år äldre än mig, men vissa tror att vi är tvillingar. Men egentligen tycker varken han eller jag att vi är speciellt lika varandra för att vara syskon. 

"Jösses Simon!" sa jag och slog till honom på högerarmen. Han fejkare ett smärtsamt ansikte, och satt sedan ner sin väska på golvet, och vände en stol åt fel håll, och satt sig med ryggstödet framför sig. 

"Så, jag hade det toppen i Australien, orkar inte skolan dock, men, jag är ju senior, ett halvår kvar, sen behöver jag inte leva längre med professor Grunch." sa Simon och smackade på sitt kaffe som han precis hade köpt. När han märkte att jag inte skrattade med honom, blev hans leende till en sorgsen blick. Han la sin hand på min axel och smekte min kind. 

"Cher..." sa han och suckade. Jag hindrade mina tårar från att falla ner från min kind. Varje dag innan skolan, brukade jag, Karen och Simon komma hit till det här cafét. Vi beställde alltid samma sak, gjorde klart läxorna, övade extra på prov och förberedde oss för dagen. Servitriserna hade tillochmed lärt känna oss, och vi har nu idag alltid bra relation med dem, varenda gång vi kommer hit.

Brenda, en av servitriserna, kom fram till vårat bord och satt händerna på midjan. "Är det inte dags för ett att sticka till skolan nu?" sa hon, och tog tag i trasan hon hade på axeln, och började torka bordet. Jag kollade på klockan som satt på väggen bakom Simon. Halv nio. Vi båda kollade på varandra, gav Brenda pengarna, och rusade sedan mot skolan. 

"Första dagen efter höstlovet, och vi kommer försent." skrattade Simon när vi kom in genom dörrarna. Korridoren var tom, eftersom alla elever redan hade gått in på sina lektioner. 
"Och dagen börjar fantastiskt." viskade jag i hans öra, och kollade sedan bakom honom. Simon vände sig om och gav till ett högt skri, när han såg vem som kom gående mot oss.

"Om det inte är syskonen Tucker." sade professor Grunch och skakade på huvudet. Jag kände Simons tunga andetag mot min nacke, och han höll ett fast grepp om min arm. 

När vi gick ifrån professor Grunch kontor, kunde jag inte låta bli att skratta. Simon himlade med ögonen, och öppnade sitt skåp för att ta ut sina biologiböcker. "Det är så otroligt tydligt att han beundrar dig, och hatar mig." sa Simon och skakade på huvudet.

"Kom igen, nu överdriver du väl?" sa jag och öppnade mitt skåp som var precis bredvid Simons. 

"Nej, seriöst! Tillochmed den där killen på cafét kunde inte släppa sin blick från dig..." sa han och stängde skåpet. 
"Va? Vem?" Jag stelnade till av vad han precis hade berättat för mig. Jag hade inte varit paranoid trots allt. 

"Till lektionerna nu ungdomar!" skrek professor Grunch till oss från sitt kontor. Simon himlade än en gång med ögonen, och rusade till sitt klassrum.

Jag kunde inte sluta tänka på det han just hade sagt. En kille, som inte kunde släppa blicken ifrån mig? Kände jag honom? Simon kanske bara skämtade med mig.

..............................................................................................................................................................................