OneDreamDirection

Om två personer var det min tur att sjunga inför juryn. Jag hade den där tomma känslan. Jag kände ingenting, bara jag kunde få detta gjort, så skulle jag vara nöjd. Det enda jag ville nu var att åka tillbaka till Bradford till sjukhuset för att se om morfar mådde bra.. Ashley satt bredvid mig och försökte trösta mig, hon skulle sjunga före mig. Hela hon skakade av nervositet, och jag satt där känslolös bredvid henne. Det dåliga samvetet steg inom mig, för jag hade ingenting att säga henne, det enda jag kunde trösta henne med var att sitta vid hennes sida.

"Nummer 10798"

Kvinnan som stod vid dörren väckte mig upp ur mina tankar. Hon hade brunt hår med headset på sig.

Hon kollade upp från sitt block hon höll i, och mötte Ashleys blick. Jag kände hur Ash spände sig. Det var hennes tur. Jag reste mig upp och räckte mig hennes hand.

"Jag kommer med dig in." sa jag sakta och drog upp henne.

"Det går tyvärr inte, bara om du ska sjunga med henne."

Jag och Ashley kollade på varandra, och jag nickade mot kvinnan.

Simon Cowell var den första som reagerade på när vi kom in. Han skrattade till, och de andra jurymedlemmarna växlade blickar med varandra. Jag kände hur mycket mer Ashley skakade.

"Men är det inte ungdomarna jag mötte för någon månad sen." Simon satt armarna i kors.

Vi båda nickade, och kollade på varandra. Hon såg nervös ut, det här var första gången hon sjöng för fler än en person sedan händelsen hon berättade om. 

Ashley's perspektiv:

Efter en lång onödig diskussion om Zayn fick sitta bakom mig när jag sjöng, eller inte, så fick vi äntligen lov. Han kramade om mig, och viskade något i mitt öra, men jag hörde inte vad han sa, jag var så nervös. Nu var det dags. Jag skulle nu sjunga inför Simon, Louis och Cheryl.

"Nå, Ashley Chamrah, right?" blinkade Simon mot mig, och jag nickade sakta tillbaka. "Sätt igång."

Mitt hjärta hoppade till, nu kunde jag inte vända, det här var kanske min enda chans, och jag ville inte göra Zayn besviken.
Jag tog ett djupt andetag, och började sedan sjunga.

När jag tog sista tonen, var det tyst länge. De alla satt med armarna i kors och granskade mig uppifrån och ner. Zayn gick fram till mig och kramade om mig bakifrån, och tog mina händer.

"Zayn, din tur." var det enda de sa.

"Va?" Zayn släppte mig och gick bestämt fram till bordet, och satt ner händerna frustrerat i bordet, och lutade sig framför dem. "Var det det enda ni kunde få fram?" Han lät irriterad och såg väldigt arg ut. Ingen av jurymedlemmarna rörde en minn, utan bara kollade på honom. Jag drog försiktigt bak Zayn och kramade om hans arm.

"Det är lugnt älskling, det gör ingenting." sa jag och gav honom en puss på kinden.

Han vände sig till mig och satt sina händer på hans midja. "Du var jätteduktig Ash, och de vill inte säga om de vill ta vidare dig eller inte." sa han.

Jag skakade på huvudet och försökte pressa fram ett leende på mina läppar.

"Bara sjung för dem, det är din dröm ändå, inte min." log jag mot honom. Han öppnade munnen för att säga något, men hindrade sedan sig själv, utan bara nickade mot mig, och gjorde en gest att jag skulle sätta mig på stolen bakom honom.

Efter att han sjungit för dem, rörde de fortfarande inte en min. Simon klappade stelt händerna, och böjde sig sedan ner över sitt block, och skrev ner någonting. Louis och Cheryl satt kvar och granskade oss, med armarna i kors över bröstet. "Gå ut sålänge, vi informerar er sedan." sade Simon tillslut.

Zayn tog tag i min arm, och vi gick ut. Han satt sig på en stol, med huvudet i händerna. Jag satt mig bredvid honom, och drog handen genom hans hår.

"Hur gick det för er?" Jag lyfte huvudet och såg en ganska lång kille, med gröna ögon, stort brunt lockigt hår, och ett leende med så fina vita tänder. "Kom ni vidare?"

Jag lyfte på mina axlar.

"Jag har ingen aning, de informerar oss sedan." sade jag och kollade på Zayn. "För dig då?"

Killen drog fram en stol och satt sig framför oss.

"De sa samma sak till mig." sade han och kollade ner i marken.

Han lyfte sedan upp blicken igen, och räckte fram handen till mig.

"Harry Styles." sade han och log stort mot mig. Jag tog tag i hans hand och skakade den.

"Ashley Chamrah, och det här är Zayn Malik, min pojkvän." sa jag och stötte till honom lite lätt.

Han kollade upp, och såg fortfarande frustrerad ut, men han skakade Harrys hand ändå.

"Vart är ni ifrån?" frågade Harry, men mer hann vi inte säga, för kvinnan med headsetet ropade in oss igen.

Det var jag, Zayn, Harry och två andra som stod där inne framför juryn.

"Ni är fem stycken, och vi kan bara skicka vidare tre stycken." sade Louis. Den meningen fick mig att bli mer nervös, även om jag kanske inte ville komma vidare. Jag var mer nervös för Zayns skull. Det här var hans dröm, han älskade att sjunga, och det här skulle vara så stort för honom. Jag kollade på honom, och han såg mer nervös ut än vad jag gjorde. Hans hand var blöt av svett, men jag ville inte släppa den, jag skulle vara med och stötta honom, vad vi än skulle få reda på om några sekunder. "Alla ni var riktigt duktiga, men jag, Simon och Cheryl har valt ut tre favoriter, som vi tror kommer lyckas." Han tog ännu en lång paus, och drack några klunkar ur hans kaffekopp. Jag kände hur hårdare grepp Zayn tog om min hand.

"De som kommer vidare är...Harry Styles." Harry bet sig i läppen, och lyfte upp armarna i luften. Han sa ingenting, utan såg bara helt överlycklig ut. Vi mötte blickarna och jag gav honom ett leende.

"Geoffry Falks." sade Cheryl, och killen bredvid Zayn hoppade och skuttade av glädje. Vi gav honom en kort applåd, och sedan blev det tyst igen. Nu stod det mellan mig, Zayn och killen bredvid mig.

"Den sista som kommer vidare är..." började Simon. Zayn kunde nog inte bli mer nervös än vad han var nu. Mina tankar flög bort. Tänk om jag skulle komma vidare. Han skulle bli så besviken, men han skulle låtsas som att han inte alls var ledsen, utan säga hela tiden det var det här jag ville. Jag ville verkligen inte att det skulle hända. Zayn förtjänade att vinna, inte jag.

"Zayn Malik." sade Simon tillsist. Det förblev tyst i rummet. Känslorna flög år många olika håll. Jag kunde inte se om Zayn var glad eller besviken. Han släppte taget om min hand, och satt huvudet i händerna. Harry gick fram och kramade om min axel, och sedan lade han handen på Zayns rygg. Zayn bara skakade på huvudet och gick ut i tystnad. De andra gick också ut, och juryn gick för att ta en rast. Det var bara jag och Harry kvar i rummet. Vi kollade på varandra. Han gav mig en medlidande blick, men jag bara ryckte på axlarna. Sedan gick vi ut till Zayn.

Vart vi än letade, kunde vi inte hitta honom. Vi letade överallt, men sedan kom jag på det. 
"Han är ute." sa jag snabbt, och rusade mot utgången. Harry hann knappt med i mina steg. Där hittade jag honom stå lutad mot byggnadsväggen, och kolla ner i marken. Jag kunde se en tår rinna nerför hans kind. Harry kom sedan flåsande fram till oss.

"Hur är det?" han slutade flåsa, och stoppade händerna i sin jackficka. 
"Det skulle vart du Ash, inte jag." sade han med gråten i halsen.

"Zayn, det är din dröm, inte min. Jag kommer vara med ändå, på ett sätt, eller hur?" sade jag och gav honom en lätt puss.

"Men..." började han, men jag avbröt honom.

"Jag kommer vara med dig hela tiden, okej?" Han nickade och log ett litet leende. "Plus, så har du Harry." Jag pekade mot Harry, och han log det största leendet jag sett.

Just då ringde Zayns mobil igen, och den här gången var det ett okänt nummer. Han tvekade först att svara, men han svarade efter några sekunder ändå. Personen i luren pratade länge, och Zayn stod och nickade till vad hen sa. Efter en stund såg han förskräckt ut, och la sedan på.

"Vi måste hem, morfar mår sämre." sa han och gick snabbt mot bilen. Jag började gå med honom, men Harry tog tag i mig. "Vänta, vi kanske kan hålla kontakt, här är mitt nummer." sa han och räckte mig en lapp med ett nummer på, som tydligen var hans. "Messa mig, så jag får ditt nummer." Jag log mot honom och nickade, sedan sprang jag ifatt Zayn.