OneDreamDirection

"Jag vet inte vad jag tänkte....jag antar att jag bara var så chockad efter det du gjorde, så jag sa ja till att träffa honom." sa jag och andades in den friska luften, där vi satt på bänken utanför mitt hus.

"Jag antar att jag bara var trött på att jag alltid sätter dig i trubbel." sa han och la hans arm runt om mig. "Jag älskar dig så mycket, och jag vill inte att något hemskt ska hända dig. Så hände det där, och jag blev helt vansinnig att du var skadad så hårt. Min arm läkte snabbt, men att jag såg hur skadad du var, gjorde ont i mig."

Jag förstod honom på den delen, men allt var fortfarande inte okej. Jag hade fortfarande kysst Drake, tydligen mtt framför ögonen på Zayn. Han fångade min blick, och tycktes veta vad det var jag tänkte på.

"Förlåt..." sa jag, och skakade av kylan. Mina tårar började rinna igen.

"Ash, gjort är gjort. Jag förlåter dig." sa han, och torkade bort en tår på min kind.

Jag kunde inte förstå honom.

"Du är för snäll Zayn. Jag vet att du är sårad för att jag gjorde det, men du vill inte visa det." sa jag och ställde mig upp. "Om det här ska funka så vill jag att vi ska vara ärliga med varandra!"

Jag gick till andra sidan altanen, och lutade mig på det kritvita staketet och kollade ner i marken. Zayn ställde sig bredvid mig, och gjorde likadant. Jag visste inte vad mer jag kunde säga. Känslorna virrade runt och jag var inte säker på om Zayn fortfarande ville ha mig i hans liv. Det jag gjorde var hemskt, och att jag föll för att vara med Drake är en sak som jag aldrig kunde få svar på. Han var och skulle förbli det förflutna. Det jag och han hade då var inte speciellt perfekt.

"Ash, om jag ska säga sanningen, så är du den enda jag är ärlig mot." han tog ett djupt andetag, och grep tag om mig hand. "Dock stack det till i mig när jag såg dig med Drake igårkväll, men när jag sedan såg spritflaskan, förstod jag att du var sårad. Mitt liv skulle gå i bitar om jag släppte dig nu, och jag är rädd att jag ska ta fel beslut." Orden han sa kändes rätt. Jag var trots allt full när jag kysste Drake, och jag drack för att jag var sårad, och att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Han vände sig om, och kramade om mig bakifrån. Det kände annorlund när Zayn gjorde det. Med honom kände jag vil mycket tryggare, med Drake kände jag mig tvingad till allt. 
Zayn kysste mig på halsen, upp till kinden. Jag vände mig om för att krama om honom. Han kysste mig än en gång nere på halsen, sedan längre upp, och våra läppar möttes i en passionerad kyss. Hans händer flätade sig i mitt hår. Han lyfte upp mig och bar mig till bänken, fortfarande med läpparna pressade mot varandra.

"Jag älskar dig Ash." sa han, och fortsatte att kyssa mig.

"Det börjar bli lite kallt." sa jag sakta. Han log mot mig, och lyfte mig sedan upp igen, och bar in mig i huset.

Zayns perpektiv:

Solkatterna lyste på mig genom fönstret. Jag öppnade ögonen och märkte att jag var på ett helt annat ställe än på mitt rum. Jag kollade mig omkring, och började känna igen mig. När jag vände mig om, låg Ash där bredvid mig, djupt i sömn. Jag la håret bakom öronen på henne, och kittlade henne lite på kinden. Hon fnissade till, och öppnade sina trötta nyvakna ögon. Hennes ansikte sken upp när hon såg mig. Glädjen kom inom mig när jag såg att hon var lycklig igen. Jag gav henne en kort kyss, men hon protesterade.

"Mer." sa hon lite frånvarande, och drog mig intill henne. Automatiskt frogs hon upp ovanför mig. Det blev mer och mer. Tillslut slutade hon, och ställde sig upp på golvet.

"Det får inte gå för långt." sa hon och satt på sig tofflorna. 
Hon hade en poäng. För bådas skull, var det bäst att vänta. 
Hon gick framför spegeln, och skrek till. Hon borstade snabbt igenom håret, och satt upp det i en lätt hästsvans.

"Girl you're amazing, just the way you are." sjöng jag för henne. Hon vände sig snabbt om, och såg chockad ut. "Vad är det Ash?" frågade jag, och gick fram till henne.

"När är X-factor?" sa hon, och gick snabbt fram till hennes sängbord. Hon letade efter någonting, och tog sedan upp biljetten jag hade gett henne. Hon kollade upp på mig. "Idag!"

Vi fick genast brottom, och skyndade oss att fixa oss snygga. Hon log mot mig när jag fixade till håret i spegeln.

"Vad?" sa jag och lyfte upp kammen i luften. "Man måste ju vara snygg för att ge ett bra intryck."

Hon skrattade högt.

"Det har du rätt i." blinkade hon mot mig. "Kom, vi måste skynda oss."

Hon verkade ha mer brottom än vad jag hade. "Frukost får vi äta i London."

Hon rusade ner, och satt på sig sina skor. Jag kom långt efter henne.

"Kom igen!" skrek hon stressat till mig. Jag log retsamt mot henne, och slängde på mig mina skor, och tog jackan i under armen. Hon var redan inne i bilen och väntade på mig.

"Vad stirrar du på?" frågade hon mig.

"Du är fin." sa jag, och tog tag i hennes hand. Hon skakade på huvudet. Jag kände hur varm hon blev, och för att dölja hur hon rodnade, kollade hon ut genom hennes fönsterruta. "Koncentrera dig på vägen istället så inte något mer händer."

Just i det ögonblicket ringde min mobil. Jag kollade på Ash, och hon förstod vad jag menade. Hon tog mobilen, och svarade.

"Zayns telefon." svarade hon. "Han kan inte prata just nu, han kör bil."

Hon lät mer och mer sorgsen på rösten, och hennes ögon var förskräckta. "Okej...ja, jag förstår....ja, jag ska säga det till honom...vi hörs...hej." Hon avbröt samtalet, och kollade på mig.

"Vad har hänt?" sa jag, och försökte koncetrera mig på vägen istället. Hon smekte min hand.

"Stanna bilen." sa hon sakta, och jag nickade.

Jag svängde in på närmaste busshållplats, och stannade bilen.

"Nå?" sa jag, och väntade på att hon skulle säga något.

Hon suckade, och tog en fastare tag om min hand.

"Din mamma ringde." sa hon, och försökte hålla tårarna inne. "Din morfar är på sjukhus."