OneDreamDirection

Love Can Change You

♥1Dream1Direction - Kapitel 6

Previous:”Haha! Okej okej jag gör det!” sa hon och skrattade ännu mer. ”Du kan sätta dig nu.” Hon puttade till mig lite, och jag gick och satt mig igen.
”Bra! Så, hur var det i Joplin?” sa jag och hon började prata om allt möjligt som hände där. Vi satt nog där i två timmar och bara pratade. Hon pratade om hennes liv i USA, allt som hänt, hennes vänskap med Kim, skolan där, hennes familj. Jag berättade om vad jag gillar att göra, och berättade saker hon borde veta om Bradford. Hon satt och lyssnade och bara log och skrattade. Det här var en bra början på en vänskap som jag tror kommer utvecklas till något mer speciellt.

............................................................................................................................................................................................................................

Jag tror det var här jag gick av bussen i fredags, när jag och Zayn hade vårt lilla snöbollskrig. Det hade snöat mycket under natten till idag, så det skulle nu vara väldigt svårt att hitta min mobil, men jag ska i alla fall försöka hitta den. När jag kom dit, där jag kände igen mig, så hade någon redan varit där, det såg ut som att någon har varit här efter oss och lekt i snön. Hoppas ingen har hittat min mobil och tagit den. Eller, det kanske var Zayn som hade letat efter den. Fast, det tror jag nog inte. Efter att ha letat i tjugo minuter så kollade jag på klockan jag hade på armen, tio i nio. Skolan börjar om tio minuter, komma försent andra skoldagen vill jag inte! Jag rusade till busshållplatsen, och till min största otur, så stod det att den skulle komma om tjugo minuter. Typiskt. Det var jättekallt, och jag frös genom mina vantar. Måste köpa nya varmare vantar, om det kanske blir såhär igen. Hoppas att min mobil är i tryggt förvar, det sista jag vill är att en skum typ fått tag på den. En fågel som satt i granen ovanför mig visslade glatt, och solen kom fram bakom molnet, och lyste så marken glittrade av snön. Jag satt handen för ansiktet för att inte bli bländad av den. Jag såg att bussen kom åkandes, äntligen! Den stannade precis så att dörren kom framför mig, jag steg på. Bussen var nästan helt tom. Det satt en tant längst fram, och en tjej som jag kände igen, nästan längst bak. Hon vinkade till mig att jag skulle komma fram till henne, så jag gjorde det. Hon satt handen på sätet bredvid henne, för att visa att jag kunde sätta mig där. 
"Försenad?" frågade hon och gav mig en medlidande blick. Jag nickade och blåste på mina händer för att värma dom. "Jag också. Vaknade tjugo minuter för sent. Men det är jag van vid. Föresten, visst var det du som satt med Zayn på Starbucks i lördags?" Nu känner jag igen henne, det var Cassandra som mötte oss där. 
"Ja, de var jag" svarade jag och nickade. Äntligen en tjej att prata med också.
"Förlåt om jag störde eran date, det var inte meningen alls" sa hon och stötte till mig retsamt, jag kollade på henne för att se om hon var seriös, och det var hon också. Hon trodde verkligen att jag och Zayn var på en date. Jag började bli röd i ansiktet, och skakade sedan på huvudet och skrattade lite smått. Jag blev helt nervös, för jag vet inte om det skulle räknas som en date, efter det som hade hänt. Jag ville säga att vi bara var kompisar, men var det egentligen så? 
"Eh, date?" var det enda jag fick ur mig. Hon log ett brett leende och plockade fram sin mobil. 
"Eller inte...erat 'möte' då." sa hon och log medans hon kollade in i mobilen, sen kollade hon på mig. "Vi är väldigt försenade ska du veta. Vilken lektion har du nu?" Jag hade helt glömt bort att lektioner var inräknade i skolan. Jag tog upp väskan från golvet, och letade efter mitt schema, och tog upp det. Cassandra lutade sig mot mig för att se vilken lektion jag hade. "Biologi, som jag har! Nu är vi framme. Vi måste skynda oss." Hon reste sig upp och väntade på att jag skulle röra mig. Jag reagerade till sist, och reste mig upp. Hon tog tag i min arm, och släpade mig in i skolan. 
"Det är tomt här, då är det fritt fram att springa!" sa hon och vi sprang som tokar. Den här byggnaden var verkligen stor, och klassrummet vi skulle in till var typ 5 mil bort kändes det som. Jag råkade trampa fel, så jag ramlade. Det gjorde jätteont i foten, så jag kunde knappt röra på den. Cassandra sprang vidare, utan att hon märkt att jag ramlade. Jag tänkte skrika på henne, men kom på att då kan alla andra höra mig. Så jag satt där och bara väntade på att hon skulle komma tillbaka, vilket hon gjorde också efter en stund. Hon gick fram till mig och bara kollade ner på mig.  "Vad gör du? Res dig upp" sa hon och gapade. Jag försökte, men det gick inte.
"Jag kan inte. Det gör ont i fo..." jag hann inte säga mer, för just då hade alla lektioner slutat, och alla elever sprang åt alla håll, och tillslut märkte alla att jag och Cassandra var där i mitt i allt, och det bildades en ring runt omkring oss. De bara stod och glodde på oss. 
"Vad är det som pågår här?" hörde jag en sträng röst säga. Det kom fram en lång man, som såg ut att vara ungefär 40 år. Han kollade konstigt på mig, och jag blev såklart röd. Han böjde sig ner framför mig, och kollade ner på min fot, där jag höll handen, sen kollade han frågande upp på mig. "Verkar som att du har ramlat. Du behöver nog gå till skolsyster." Han hjälpte mig upp. Jag kunde verkligen inte gå på foten, det gjorde så förfärligt ont. "Jag känner inte igen dig, är du ny här?" frågade han, och jag nickade. "Cassandra kan visa dig vägen dit. Välkommen hit...eh."
"Ashley Chamrah" sa jag och kände att jag började bli varm i ansiktet. Alla bara stod där och kollade på mig. Läraren hjälpte mig att gå en bit. 
"Välkommen Ashley, jag är magister Rob Dilworth. Cassandra tar du henne till syster?" han kollade på henne, och hon nickade och tog tag i mig. "Se så, det finns inget att se här. Gå till nästa lektion nu." sa Rob till alla som fortfarande stod och kollade på mig. Så intressant var det väl inte, att den nya tjejen gjort illa foten, eller tänkte de annorlunda här i England?

"Så, var är du ifrån?" frågade Cassandra. "Du är inte från England, det hör man på din accent." Jag försökte att inte klänga så mycket på henne, men det gjorde så fruktansvärt ont. 
"Jag är från USA" sa jag och försökte att inte tänka på smärtan. En bekant person dök upp framför mig. Zayn.

"Hey Ash, jag har..." han avbröt sig själv och hans ansikte blev från glad till smärtsamt . "Vad har hänt!?" Han kollade frågande på Cassandra, och på mig igen. Bara den blicken fick mig att bli knäsvag. Han brydde sig om mig.

"Jag ramlade när jag och Cassandra sprang till lektionen, och det hände något med min fot." sa jag och försökte att stå upp själv. Det funkade för ett tag, men sen höll jag på att falla igen, men Zayn tog emot mig. Han hjälpte mig upp, men släppte mig inte. Jag ville inte heller att han skulle släppa.
"Ska du till syster nu då?" frågade han, och kollade på Cassandra igen. Hon nickade mot honom, och sen kollade båda på mig, och jag kollade på Cassandra. Hon blinkade åt mig.
"Zayn, du kan väl ta henne dit. Jag behöver hämta mina biologi böcker i skåpet." hon fortsatte att kolla på mig, med en retsam blick. Jag gav henne en blick som sa att det inte alls gjorde någonting att han följde mig dit istället. Det hade jag inget emot alls. 
"Ja, det är lugnt" sa han med en mjuk röst, och kollade på mig. "Kom." Han satt min arm runt honom så jag kunde stödja på honom, så gick han sakta med mig. Skolklockan ringde och alla gick till sina lektioner igen. Han verkade inte bry sig om det, utan vi bara gick där, tysta. Men det var ingen pinsam tystnad. Jag njöt att han gick med mig. Vi närmade oss en dörr, där det stod "Skolsyster". Zayn knackade, och vi stod där och väntade på att dörren skulle öppnas. När jag kollade upp på honom, så kollade han på mig och log. 

"Var beredd, hon är läskig?" sa han och skrattade. Skolsystern öppnade dörren och stod och kollade på mig. Hon verkade förstå precis vad som hänt. 
"Kom in båda två" sa hon med ett leende. "Sätt dig ner vännen, så ska vi kolla på foten din. Vill du ha en karamell?" Jag kollade mot Zayn, och han försökte att inte skratta. Hon tog av mig skon, och min strumpa. När jag kollade ner på foten, så blev jag helt yr. Det blev svart för mina ögon. Känslan var obehaglig. Jag kände hur jag vajade, och sen kände jag hur jag dunkade i något. Nästa jag mindes var hur Zayn och skolsystern kollade ner på mig. Jag var fortfarande yr, och visste inte vart jag var. Jag kände mig helt vilsen.

"Vart är jag?" mumlade jag. Zayn smekte min hand. Jag kollade på honom. 
"Ash, ta det lugnt. Du svimmade bara." han log mot mig, och förde sin hand upp mot min panna. Svimmat? Jag försökte sätta mig upp, men då blev jag ännu mer yr. "Jag sitter kvar här, lugna ner dig Ash." Hans röst var mjuk och omsorgsfull. Han tog tag i min hand och bara satt där med mig. Jag hade bara svimmat, men jag gillade ändå att han var så dramatisk. Det var så gulligt. Skolsystern kom med ett glas vatten, och en tablett. 
"Svälj den här. Det är som bamses dunderhonung. Du blir stark på en gång. Gillar du bamse?" sa hon med en barnslig röst. Jag kollade på henne, och sen frågande på Zayn.

"Svara bara inte" mimade han. Jag log lite mot honom, och tog tag i glaset och tabletten, satt mig upp och svalde tabletten. Skolsystern hade hunnit sätta bandage på min fot. Zayn hjälpte mig att sätta mig upp på stolen. 
"Din fot är stukad. Men du klarar av att gå till skolan i alla fall, för så allvarligt är det inte. Om du bara väntar i någon vecka, så kommer det gå över. Du får låna ett par kryckor av mig. Vänta här, så hämtar jag dem." Hon gick ut, och lämnade mig och Zayn ensamma.

"Du är fin idag Ash." sa han och släppte inte min hand. "Jag har en julklapp till dig också." Han letade fram något i hans väska, och tog fram en liten påse, och räckte den till mig.

"Zayn, du behöv..."

"Jo, ta emot den nu" avbröt han mig. Jag tog tag i påsen, och kollade i den. Där låg ett kuvert, och ... min mobil. Jag kollade upp på honom igen.

"Du hittade den!" skrek jag och kramade honom. "Åh tack Zayn! Jag skulle inte klarat mig en dag till utan den." Han kollade på påsen, och signalerade att jag skulle kolla i den. Jag tog upp kuvertet och läste på det. Öppnas inte förrns på julafton. Jag kollade frågande på honom igen.

"Inte öppna innan, då är det inte roligt" sa han och log mot mig. Jag kände mig så dum nu. Jag hade inte köpt någon julklapp till honom. Nu kan jag inte heller göra det, pågrund av min stukade fot. Skolsystern kom in igen med krykorna. Perfekt. Nu kommer jag skämma ut mig inför hela skolan också, för att jag går på krykor. Jag tog emot dem, och försökte ställa mig upp, och Zayn hjälpte mig.

"Tack för hjälpen" sa jag och haltade ut på mina krykor, med Zayns arm om mina axlar. "Jag har biologi nu." Hans ansikte lyste upp.

"Jag med! Kom, salen är hitåt."

"Jag vill att ni ska kolla lite på sida 187 under lovet som kommer, det kommer bli ett litet förhör på det när ni kommer tillbaka. Tack för idag" sa magister Rob, och satt sig vid sin kateder. Jag samlade ihop mina böcker och satt dem i min väska. Jag suckade, och ställde mig sakta upp. Smärtan i foten gav mig inte riktigt stöd. Zayn stod i dörren och väntade på mig. Jag hältade fram till honom.

"Jag tycker du kan följa mig hem den här gången" sa han och satt armarna i kors. Jag tvekade en aning, men gick tillslut med på det. "Mamma vill bjuda dig på middag, eftersom din mamma bjöd mig på middag." Hade han berättat om mig för hans mamma? Jag visste inte vad jag skulle säga, jag vill inte tränga mig på hans hem sådär. Men jag var ju inbjuden. Jag bara blev röd i ansiktet.

"Du är så söt när du rodnar sådär Ash." sa han och skrattade. "Nu tycker jag vi går till bussen." 
Väl påväg till busshållplatsen mötte vi Cassandra. Hon vinkade till oss.

"Hej på er! Hur är foten?" frågade hon mig, och jag gjorde en tumme ner. Jag såg att hon sneglade på Zayn, och sen tillbaka till mig. "Tråkigt. Så, vart är ni påväg då?"

"Jag tar med Ash hem till mig." sa han och gick mot bussen som kom. Jag nickade bara till instämning, och Cassandra bara log mot mig.

"Åh va trevligt" svarade hon, och hjälpte mig att komma på bussen. Zayn hade redan satt sig och väntade på att jag skulle sätta mig bredvid honom. Jag kollade på Cassandra, och hon nickade mot mig att det var okej. Jag satt mig bredvid honom. Hans hand snuddade vid min hand. Jag kollade upp på honom, och han rodnade.

Bussen stannade där Zayn gick av i fredags, och den här gången skulle jag gå med honom. Cassandra hade gått av en hållplats innan.

"Det ser lite tråkigt ut här kanske, jämfört med ditt hus liksom." sa han, och hjälpte mig att gå. När vi kom fram till hans ytterdörr blev jag nervös. Hans mammas första intryck på mig kommer säkert vara Den oförsiktiga tjejen som kommer säkert dra in Zayn i massa olyckor. Zayn märkte på mig att jag såg orolig ut. Jag kände hur han höll om mig hårdare. "Du behöver inte vara rädd för mamma, hon bits inte." Han var lugn, och hans lugna röst lugnade ner mig. Han öppnade dörren, och där stod hans mamma, som om hon visste att vi skulle komma just nu. Hon höll fram ett fat framför oss med kakor. 
"Välkommen Ash! Jag heter Patricia, men du kan kalla mig Trisha om du vill." sa hon. "Jätteroligt att du ville komma på middag här hos oss. Jag har bakat lite kakor, vill ni ha?" Hon var jättelik Zayn på ögonen och leendet. Hon var väldigt vacker, långt brunt hår. Rätt så kort, kortare än Zayn. Eller så var Zayn väldigt lång. Zayn gick fram och kramade henne, och ställde ner fatet med kakor.

"Tack, men nej tack mamma." sa han lugnt, och gick till mig igen för att ta av sig sin jacka. Trishas ögon glittrade när hon kollade på mig.

"Tack, Trisha." fick jag fram, och kollade på Zayn. Det värsta jag visste var att träffa nya vuxna såhär. Jag är så blyg så jag vet aldrig vad jag ska svara när de hälsar. Den pinsamma tystnaden kom, och hon kollade ner på min fot. Hon såg chockad ut och kollade förvånat på Zayn, som kollade på mig. Det här hade jag förväntat mig. Tänk om hon nu tänker slänga ut mig ur huset, för att hon tror att jag är så oförsiktig, och så otrevlig.

"Men kära barn! Vad har du gjort med foten!?" utbrast hon. Hon lät inte alls arg, hon lät bara omsorgsfull.

"Jo, jag ramlade när jag sprang till lektionen imorse." svarade jag henne, och hon började småskratta lite.

"Jaså, vad tråkigt? Gör det ont?"

"Klart att de gör ont mamma." sa Zayn och himlade med ögonen. "Ska vi gå till mitt rum Ash?" Han började gå in i huset, och försvann bakom ett hörn. Varför var han såhär för? Trisha kom fram till mig och hjälpte mig att ta av mig min kappa, och visade mig till Zayns rum.

"Middagen är klar snart, jag säger till." sa hon och log mot mig. "Trevligt att du är här Ashley. Jag har hört så mycket om dig." Hon blinkade mot mig, och gick mot köket. Jag gick in till Zayns rum, men hittade inte honom någonstans. Jag gick runt lite och kollade på hans saker. På byrån som stod vid fönstret såg jag en inramad bild. På den var Zayn, Trisha, men vem var den tredje? Jag tog upp fotot och granskade det noga. Han var rätt så lik Zayn.

"Buh!" Jag hoppade till. Zayn dök upp framför mig, och jag ramlade nästan baklänges. "Haha, det är så kul att skrämma dig." Han kollade på fotot jag hade i handen. Han pekade på den okända mannen. "Det är pappa."

Han tog fotot och ställde tillbaka det. Han hade bytt kläder till mjukisbyxor och en hoodie. Han satt sig i soffan han hade i rummet, och jag haltade sakta fram till honom för att sätta mig bredvid. Jag la krykorna åt sidan, och satt mig.

"Din mamma är jättetrevlig." sa jag till honom, och han himlade lite med ögonen och suckade. "Vadå? Hon är ju det." Han kollade på mig, och släppte aldrig blicken från mig.

"Jo, hon kanske är det ändå." sa han. Han tog tag i min hand, och fick en allvarlig blick. "Ash, det är en grej jag vill prata om." Hans hand var varm, och hans grepp blev lite hårdare, och hans tumme smekte sakta min hand. Jag kollade ner på våra händer, och sen nervöst upp på honom.

"Mm." sa jag bara. Hans hand blev varmare, och lite svettigare, men jag ville inte släppa den, och han verkade inte vilja släppa min heller.

"Det känns så konstigt...jag menar. Jag vet att det gått snabbt, men jag...första gången jag såg dig i fredags...jag vill inte bara...bara vara kompisar..." Mitt hjärta hoppade till, och jag fick en konstig känsla i magen. Sa han verkligen det där?

"Zayn...jag vet inte vad jag ska säga. Jag menar..."

"Du behöver inte säga någonting om du inte vill." avbröt han mig, och kollade nervöst åt andra hållet, ut genonm fönstret, och släppte min hand. Jag satt där, och visste inte alls hur jag skulle agera. Han ville att jag skulle bli hans flickvän, eller hade jag förstått fel? Jag tog tag i hans hand igen.

"Zayn, jag har också tänk på det." sa jag, med darrande röst. Han fortsatt att kolla ut. "Snälla säg något..." Han vände sakta huvudet mot mig.

"Säkert?" sa han, och tog samma grepp om min hand, som han gjort förut. Jag nickade bara sakta. Gjorde jag verkligen det här? Var det här rätt sak att göra? Han log mot mig, och luta sig fram sakta för att krama mig. Hans famngrepp var så, kärleksfullt. Jag kände mig älskad. Jag andades nervöst. Han släppte inte taget om mig. Tillslut lutade han sig tillbaka igen. Vi kollade varandra i ögonen länge, och tillslut drogs vi närmare varandra.

"Den här gången springer du väl inte iväg?" sa han och skakade lite. Jag log mot honom, och skrattade, och skakade på huvudet. Han lutade sig fram mot mig mer, och kysste mig. Mitt huvud snurrade. Det här kändes rätt. Jag kände att, Zayn var den enda jag ville ha. Det knackade på dörren.

"Maten är klar." hörde jag Trisha säga.

..................................................................................................................................................................................................................................

Då var äääntliigen Kapitel 6 klaaaart! :DD

Jag veet att ni har väntat, förlåååt för det!

Kommenteraa nuuråå, och gilla på faceboook också! :)) xx

Jätte bra! :D jag har längtat länge på kap. 6 och blev så glad när den kom till slut och den här delen var bra! fortsätt så här! ;)

Sv: Tack Johanna! :)

Har inte hunnit läsa hela din än så länge men den verkar också sjukt bra!

Jag älskar den här novellen! längtar redan t nästa kapitel! :D

Jag läste alla på en gång och de var helt fantastiska! Snälla skynda dig att skriva vidare, kan inte sluta läsa. Kan man kalla dig Geni? För jag tycker att du är ett geni. Bästa jag någonsin läst!

xoxo

Har läst igenom alla kapitel och jag är sååå fast nu! Du är sjukt duktig på att skriva! Tycker jag iaf! ;) Skriv mer nu innan jag typ dör! :$

kram kram kram kram kram xx