OneDreamDirection

Previous: Vi åkte runt några varv, jagade varandra och lekte lekar. Efter ett tag stannade jag upp för att vila mig, och han åkte fram till mig, och kom nära mig. Våra blickar möttes. Just i den stunden började jullyset tändas. Han kunde inte ta bort sina ögon från mina. Hans armar omfamnade mig, och där stod vi mitt på isbanan, och kramades, länge. Jag vet inte varför, men det kändes rätt. Jag fick fjärilar i magen. Han var verkligen underbar. Jag kände hans andetag mot min panna, och jag kollade upp på honom. Han log mot mig. Hans ansikte kom närmare mitt.
”Ash, jag vet inte hur jag ska säga det här men...jag älskar dig” Han sa vad? Älskar mig? Jag visste inte vad jag skulle svara på det, för jag kände ju samma sak, tror jag. Jag visste inte.
”Jag älskar dig med” var det enda jag fick fram. Han kom närmare, och våra läppar snuddade vid varandra. Han backade lite med huvudet, men kom tillbaka igen, och kysste mig.

.......................................................................................................................................................................

Zayns perspektiv:
Det här kanske hade gått för snabbt. Vi såg varandra för första gången den här morgonen. Jag vet så lite om henne, och jag hade sagt till henne att jag älskar henne, och sedan kysst henne. Så ska det egentligen inte vara, men åh, hon är så vacker, jag kunde inte motstå henne. Hon hade som förtrollad mig med hennes underbara leende och ögon. Hennes sätt att prata var annorlunda, det var så, gulligt. Hon hade sagt tillbaka att hon älskar mig. Tänk om hon bara sa så för att få mig glad. Tänk om jag bara sa så för att få henne glad. Vad skulle jag göra? Efter kyssen, så hade hon sagt att hon var tvungen att åka hem, och hon lämnade mig ensam stående där själv på isen, hon hade inte ens sagt hejdå. Så nu stod jag kvar där, helt stilla och kunde inte sluta tänka på Ash. Ska jag följa efter henne, eller åka hem och ringa henne sen? Eller ska jag låta henne vara och inte ringa? Då kanske hon blir ledsen, hon är ju ny här, och kanske vill prata med någon i hennes familj. Jag tog av mig mina skridskor och lämnade in dem. Mannen i reseptionen kollade på mig som om jag hade gjort något dåligt. Jag gav honom en oförstående blck och ryckte på axlarna. Han gick fram mot mig och la handen på min axel.
”Ibland, så måste man tänka efter innan sina handlingar unge man.” sa han och tog emot skridskorna jag räckte fram till honom. Han hade rätt. Jag skulle tänkt efter innan jag sa att jag älskade henne, innan jag kysste henne. Jag skulle väntat. Att kyssa en tjej man precis lärt känna, det är inte rätt.
”Tack” sa jag till honom, och letade fram min plånbok i fickan. Han hejdade mig.
”Du behöver inte betala grabben. Pengar är inte värt det som precis hände, vad det än var. Hon verkade förtvivlad och chockad. Plus, det är snart jul, och det kan vara min julklapp till dig.” sa han och log mot mig.
”Tack sir” sa jag och nickade mot honom. Hans ögon lyste upp.
”God Jul unge man. Och lycka till.” Jag gick mot dörren, och kollade bak mot honom.
”God Jul” sa jag, och stängde dörren bakom mig. Ska jag ringa henne nu, eller senare? Kanske bäst att låta henne vara ändå, och prata med henne imorgon. Ja! Jag vet. Om den här planen går igenom, kanske hon kommer bli glad igen, och gilla mig. Jag sprang mot busshållplatsen, och tog bussen till skolan.

Ashleys perspektiv:
Det som precis hände kunde inte komma ut ur mina tankar. Jag kunde inte fatta att Zayn hade sagt att han älskade mig, och att jag hade sagt att jag älskade honom. Jag vet inte ens om jag känner så, eller om han känner så. Det bara kom ut ur mig, och jag kunde inte styra det. Varför stack jag bara därifrån? Han kansketog det på fel sätt, som om jag ångrade att jag sa så, men det gjorde jag inte, men ändå, på ett sätt. Det var inte min första kyss, men, det var den första som kändes verklig. Jag kunde inte släppa tanken. Var Zayn och jag ett par nu? Eller betydde det här ingenting för honom? Ska jag smsa honom, eller ringa honom? Nej, det var väl trots allt inte jag som kysste honom, det var han som...
”Hey, tjejen. Ska du av eller inte?” sa busschauffören. Oj, jag hade fastnat i mina tankar att jag glömde bort att jag hade tryckt på stopknappen. Han kollade på mig irriterat. Jag reste mig upp och gick mot utgången.
”Förlåt!” sa jag innan jag gick ut. Han mumlade något, och åkte iväg. Mina tankar vände sig åt Zayn igen. Jag kanske älskade honom ändå, men jag visste ju ingenting alls om honom. Hoppas han inte tror att jag är sur på honom nu, för det är jag inte. Jag blev bara förvånad, och visste inte vad jag skulle göra, så jag bara gick därifrån. Jag kanske skulle sagt hejdå. Dörren öppnades innan jag ens hunnit sätta handen på handtaget. Där stod mamma helt orolig.
”ASH! Jag sa ju att du inte skulle vara borta så sent! Klockan är elva.” Hon drog med mig in bestämt. ”Jag var precis påväg ut att leta efter dig. Du svarar inte när jag ringer dig” Jag letade efter min mobil, men hittade inte den någonstans. Jag var helt säker på att jag stoppade ner den i min ficka innan jag och Zayn åkte. Sen kom jag på det. Den måste ha ramlat ut i snön när jag och Zayn lekte. Mamma kollade på mig fortfarande, med en argsint blick. ”Vad är det Ash?”
”Jag hittar inte min mobil...” sa jag lite frånvarande. ”Jag måste ha tappat den när jag och Zayn hade snöbollskrig.” Mamma satt händerna på sina höfter. Jag ignorerade det och gick upp till mitt rum, och tog upp min dator. Hoppas att han har facebook. När jag loggade in så hade jag 3 vänförfrågningar. En var från en kille som tydligen gick på den skolan jag började i, den andra var från matteläraren, och den tredje...var från Zayn. Åh vilken tur. Jag accepterade alla, och precis 3 sekunder efter jag hade accepterat allas, så skrev killen till mig, som tydligen hette Douglas Grumble.
Heej J hade han skrivit. Wazzuup? Varför var han intresserad av att prata med mig?
Hej skrev jag bara tillbaka. Det enda jag ville göra var att förklara för Zayn att jag inte kunde svara på sms. Jag skrev ett meddelande till honom och förklarade allt.

Jag ryckte till av att det hördet ett litet plupp ljud från datorn. Jag förstår, det är okej. Ska vi hitta på något idag istället? Jag menar...typ bowla eller något. Vi behöver prata J Idag? Jag kollade på klockan, 9.30. Jag måse ha somnat. En ny händelse på facebook. Kim har gjort ett inlägg i din logg, jag klickade på den, och hon hade skrivit värsta långa meddelandet. ”Ash!!!! Du har inte hört av dig! VAD HÄNDEER!?” Juste, jag hade glömt att ringa henne. Zayn hade tagit upp all min uppmärksamhet, att jag hade helt glömt bort henne, jag som hade lovat henne. ”Förlåt Kmmyy! Jag har haft så mycket annat att göra, och nu är min mobil helt försvunnen också...” Sen kom jag på att jag måste svara på Zayns meddelande också. Han hade rätt, vi måste prata. Sure, vi kan träffas. Vi skulle väl göra nåt som jag ville göra idag, eller hur? Skrev jag tillbaka. Det var bäst att låtsas som att ingenting hände igår, även om båda av oss inte kunde släppa det. Ja, vad vill du göra då? Skrev han. Bara ta det lugnt. Vi kan träffas vid köpcentrat om en halvtimme. Ska bara äta något och byta om. Skrev jag som svar. Jag kollade efter något snyggt att ha på mig. Det fick bli en blå stickad tröja, och svarta jeans. Det borde vara varmt nog, eftersom jag har min jacka också. Jag gick ner och struntade i frukosten. Jag visste precis vad jag och Zayn skulle göra. Inte någon aktivitet, utan bara sitta ner och prata på något fikaställe. Vi behövde prata, och lära känna varandra, innan vi börjar gå längre, om vi ska gå längre. Tänk att allt har förändrats bara efter min första dag här i Bradford.

Zayns perspektiv:
Där stod hon på andra sidan vägen, vackrare är någon annan tjej jag någonsin sett. Hur kunde jag bli kär i henne såhär snabbt? Hon gick mot mig, och kollade på mig med sina vackra ljusblåa ögon. Jag kunde inte sluta le. Jag visste inte vad jag skulle göra när hon kom fram till mig. Var det för mycket att krama henne? Innan jag hunnit tänka mer så kramade hon mig. Jag omfamnade henne tillbaka, men för bådas skull, så släppte jag efter en stund. Hon sa inget, utan drog med mig in. Vad ville hon göra?
”Jag tänkte att vi bara kunde ta det lugnt och ta en fika, eller frukost för min del.” sa hon och kollade runt efter något ställe där vi kunde äta. Jag pekade på Starbucks. Hon kollade det och log brett. ”Åh, ni har Starbucks här! Vilken lycka.” Hon hoppade och klappade händerna och kollade sedan på mig, som bara stod med händerna i fickorna och kollade på henne. Hennes glada ögon ändrades till en allvarlig blick. ”Zayn, ska du stå där eller ska vi dit eller?” Jag återfick mitt medvetande och gick med henne dit. Hon kollade på vad hon ville ha för något.
”Vad vill du ha?” frågade hon medand hon kollade på menyn. Jag kom på att jag inte sagt någonting sedan vi sågs för fem minuter sen. Det var bara hon som pratade.
”En vanlig latte bara” sa jag, och hon kollade på mig med en lättad blick.
”Äntligen sa du något!” log hon, och sedan sa hon beställingen. ”Du kan välja ett bord sålänge. Jag bjuder på fikat.” Jag nickade bara och gick och satt mig vid ett bort som var precis vid fönstret. Jag kunde inte bara vara tyst hela dagen nu. Zayn, försök att glömma allt som hände igår, okej? Nu har du chansen att lära känna henne mer, och sen kan ni ta ett steg framåt, om ni då känner för det. Ash kom gående med två koppar i handen, och en stor kaka. Hon satt sig mittemot mig och gav mig min kopp.
”Är det säkert att det är okej att du betalar?” sa jag och smattrade på min latte. Hon nickade.
”Ja, du betalalade väl för igår?” frågade hon, och då fick jag en skyldig min. ”Eller?” Hon började se orolig ut.
”Han sa att jag inte behövde betala och...”
”Hej på er!” sa en röst bakom oss. Vi båda vände oss om och där stod en tjej med halvblont långt hår och kollade på oss. ”Du måste vara den nya tjejen” Hon kollade på Ash och sedan på mig. ”Känner ni varandra?” Jag nickade men visste fortfarande inte vem hon var. Borde jag veta det?
”Cassandra” sa hon och skakade hand med Ash. Jag såg hur Ash log.
”Ashley” sa hon tillbaka. Cassandra? Var det inte hon som var min labbpartner förra året.
”Jo, jag vet det. Trevligt att se dig här. Ville bara säga hej. Måste kila, vi ses på måndag!” sa hon och gick iväg igen. Ash kollade på mig, och jag ryckte på axlarna.
”Det ser ut som om du inte känner henne?” sa hon och drack en klunk av hennes latte. Jag kliade mig i huvudet.
”Jo, eller jag vet inte. Det är så många tjejer på skolan...” sa jag och satt ner min kopp på bordet. Hon fick en besviken min. Hoppas hon inte tror att jag menar att jag kommer glömma henne såsmåningom. Men det kunde jag inte säga, jag lovade mig själv att inte vara så charmig nu. Hon och jag skulle lära känna varandra först. För att byta samtalsämne så knäppte jag med fingrarna.
”Hallå du! Vet du vad X-factor är?” frågade jag henne, och hon suckade djupt.
”Inte du också! Det var det enda Kim pratade om...” Vem var Kim? Måste vara hennes kompis från Joplin.
”Så du vet vad det är. Jag tycker du borde söka in!” sa jag och lyfte upp min händer i luften. Hon kollade på mig som om hon trodde jag skämtade, och pekade på mig.
”DU borde göra det isåfall. Jag skulle åkt ur direkt...” sa hon och kollade ner i bordet. Jag ville bara krama om henne, men det kunde jag inte göra.
”Vi båda kan göra det? Kom igen! De har en audition snart i London.” sa jag. Hon gapade.
”Är du seriös Zayn? Jag kan inte, jag menar...nej det går bara inte.” sa hon och tog en tugga av kakan. Jag reste mig upp och gick till henne. Jag stod där och bara kollade på henne, tills hon skulle ge med sig. Tillslut så höjde hon upp händerna och skrattade.
”Haha! Okej okej jag gör det!” sa hon och skrattade ännu mer. ”Du kan sätta dig nu.” Hon puttade till mig lite, och jag gick och satt mig igen.
”Bra! Så, hur var det i Joplin?” sa jag och hon började prata om allt möjligt som hände där. Vi satt nog där i två timmar och bara pratade. Hon pratade om hennes liv i USA, allt som hänt, hennes vänskap med Kim, skolan där, hennes familj. Jag berättade om vad jag gillar att göra, och berättade saker hon borde veta om Bradford. Hon satt och lyssnade och bara log och skrattade. Det här var en bra början på en vänskap som jag tror kommer utvecklas till något mer speciellt.