OneDreamDirection

Jag vaknade av att planet stötte i något. Jag hoppade till och skrek till. Vad händer? Är jag död!?
"Ta det lugnt vännen, vi har landat. Välkommen till Bradford." sa tanten som satt bredvid mig. Jag måste ha sovit hela resan, och jag kände mig väldigt hungrig. Jag gnuggade mig i ögonen och kollade ut genom fönstret. Det regnade, va trevligt.

"Välkomna till Bradford" sa piloten, och rabblade upp massa saker man kunde göra här. Bradford, mitt nya hem. "Nu kan ni ta av er säkerhetsbältet" var det sista piloten sa.  Det blev kaos i planet. Alla människor virrade runt som tokar, och tog ner sina väskor, sträckte på sig, barn som skrek, och ett par som bråkade om vilken gate de skulle till senare. det enda jag gjorde var att sitta kvar där, och kolla på alla människor.

"Ash, kan du hjälpa mig lite. Jag når inte upp till luckan" sa mamma. Hon är väldigt kort, jag är ungefär tjugo centimeter längre än henne. Jag ställde mig på tå, och öppnade luckan ovanför mitt säte, och tog ner väskan. Mike höll på att försöka få ner sin egen och Jacks väska. De verkade lugna, som jag. Jag suckade, och gick mot utgången. När jag gick ut ur planet, kom jag på det. KIM! Jag måste ringa henne. Min mobil låg djupt ner i min väska, men jag lyckades tillslut få upp den. Jag slog på den. Det tar seriöst 5 år att sätta på den här mobilen. Tillslut, när den äntligen satts på, så slog jag Kims nummer, och ringde henne.

Efter fem pip, så svarade hon.

"Hallå?" hörde jag en glad röst säga. Åh vad jag var glad att höra hennes röst.

"Kim! Det är jag Ashley." sa jag och log brett.

"Det vet jag väl, jag har ju fortfarande kvar ditt nummer knäppis. Hur är det i Bradford?" Jag hörde bilar på andra sidan luren.

"Har precis kommit hit. Vad gör du ute nu?" frågade jag.

"Jag är påväg hem från skolan, som vanligt vid den här tiden?" hon lät lite frågande. Juste, jag hade helt glömt bort tidsskilnaden.

"Klockan är tio på kvällen här. Det hade jag glömt, med tidsskillnaden." sa jag och skrattade. "Men, nu måste jag lägga på Kim. Jag hör av mig senare"

"HEJDÅÅ!" skrek hon tillbaka, och la på luren. Jag gick bort till de andra som stod och väntade på mig. Nu var det dags.

"Pappaa!" skrek jack, så det gjorde ont i mina öron. Han sprang mot pappa som stod och väntade på oss där vid gaten. Hur kunde han bara skaffa ett jobb här sådär, helt plötsligt, och förstöra hela mitt underbara liv jag hade i Usa. Han kramade alla, och sedan kom han fram till mig och öppnade sina armar, men jag vägrade att krama honom.

"Så, ska vi dra eller?" sa jag och gick förbi honom. "Här kan vi inte stå hela dagen" Pappa gav en frågande blick till mamma, och hon bara gav en blick som sa "vi tar det sen." Pappa tog mammas hand, och med andra handen drog han vagnen med våra väskor på.

"Kom då familjen" sa han. "Nu ska ni se huset jag köpt." Juste, vi måste ju ha någonstans att bo. Men, mer tänkte inte jag på det. Bara jag kan komma till huset, så jag kan gå och lägga mig. Jag var trött, och orkade inte tänka mer på den här stora förändringen. Det känns så konstigt, jag måste vila ut mig.
Vi satt oss i bilen och åkte igenom staden Bradford. Marken var vittäckt av snö, som glittrade i mörkret. Jag har aldrig sett snö på riktigt, i hela mitt liv. Det snöade aldrig i Joplin, eller i Orlando, där jag bodde före. 
Pappa körde in på en liten gata, som såg ut som precis i Joplin. Husen var prydda med juleljus i granar och buskar, och i fönstren hängde det stjärnor och ljusstakar stod på fönsterbrädet. Här satsar dem ser jag. Han svängde in på en infart, som tydligen var vår.

"Dåså, här är vårt nya hem" sa pappa och vände huvudet bak. "Välkomna hem" Han log mot oss, och den enda som log tillbaka var Jack. Jag och Mike satt bara och kollade mot huset. Det var väldigt stort, och grått. Hur hade han råd med det här? 
"Åh älskling, jag älskar det!" sa mamma och gav pappa en puss på kinden. Är det här jag ska leva mitt nya liv? 
"Nu tycker jag att vi inte ska sitta här inne hela kvällen. Kom igen nu. Ni måste se insidan också" sa pappa och gick ut, och öppnade min dörr. "Ash, kom." Han räckte ut handen, men jag tog inte emot den, utan jag gick upp själv. Jag gick in i huset, och stannade upp. Wow, va stort det var!
"Vad tycker du Ash?" sa pappa och la sin hand på min axel. "Visst är det fint?" Jag tyckte bort hans hand, och vände mig om och kollade på honom.

"Hur hade du råd med det här?" frågade jag. "Det är ju jättestort!". Han log, man såg att han var glad att jag äntligen pratade med honom.

"Jag tjänade bra på mitt förra jobb, plus att det inte var så jättedyrt" sa han och kramade om mamma, som precis kom in.

"Ruebert, det här är fantastiskt!" sa hon och pussade pappa. De såg så lyckliga ut, och här står jag och är en tjurpuppa. Jag ska försöka acceptera att, det här är mitt hem nu, att det inte finns något att göra åt saken. Just deal with it. Nu blev jag nyfiken på vart mitt rum var. Pappa verkade se vad jag tänkte.

"På övervåningen till höger" sa han och pekade uppåt. Jag sprang upp och på dörren stod det "Ashley Charlah". Jag öppnade dörren, och såg ett stort rum, som ett hotellrum. En stor säng med ett vitt skynke som hängde ovanför, framför ett stort fönster. Han hade fixat en sminkloge, med en stor spegel. Garderoben var en jättestor walking closet. Helt underbart! Jag slängde mig i sängen, och somnade direkt.

"Ash? Det är dags att vakna" sa mamma och skakade på mig. Oj, jag måste ha somnat. Hur mycket var klockan egentligen.

"Varför ska jag vakna mamma?" sa jag och gnuggade mig i ögonen, och kollade på klockan. 09.23 am.

"Det är din första dag i skolan." sa mamma och ställde sig upp igen. Juste, jag ska ju gå i skolan också, redan...

"Om du går ut, så kan jag fixa mig." sa jag tjurigt. Det här går väldigt snabbt. Redan morgon, och jag ska upp till skolan. Jag är jättenervös. Tänk om de inte gillar mig, och jag blir mobbad. 
Jag gick upp och öppnade min väska, och tog fram en brun blus och ett par blåa tighta jeans. Juste, det är ju snö ute, och kallt. Måste shoppa mer kläder sen. Jag packade upp min sminkväska, och började sminka mig lite, och borstade sedan mitt långa bruna hår. Jag log åt minnet, när Kim sa att jag borde bli hårmodell. Haha, hon är så påhittig.

"Ash, om du ska ha skjuts, så får du komma nu. Annars får du gå, och försöka hitta själv" skrek mamma nerifrån. Jag suckade, att hon alltid ska stressa. Jag gick ner, och bredde en macka, och åt den snabbt.

"Mamma, jag behöver pengar för att shoppa sen. Det är jättekallt ute, och jag har ingen vinterjacka." sa jag och satt på mig mina converse.

"Du har i alla fall din vita halsduk så du klarar dig idag. Men du kan få några pund, så du kan shoppa lite efter skolan." sa hon och öppnade dörren. "Pappa sitter i bilen och väntar på dig nu. Skynda på nu"

"Jaja" sa jag, och satt på mig min blåsvarta kappa, och tog upp min bruna väska. Jag satte mig i bilen, och sa inget på hela resan till skolan.

"Dåså. nu är vi framme" sa pappa. "Visst verkar det fint?" Jag satt kvar i bilen och kollade på skolbyggnaden. Den var vit, med blåa fönster, och rundade kanter. Den såg faktiskt rätt så modern ut.

"Mm" mumlade jag, och gick ut. "Jag klarar nog mig härifrån, hejdå." Jag stängde bildörren, och pappa åkte iväg. Hur ska detta gå?
Jag gick in i byggnaden, och korridoren var full av elever. Alla kollade på mig, och det flög papper överallt. 
"Oh, I'm so sorry!" sa en kille, som råkade putta till mig, så jag ramlade ner på golvet. "I didn't mean it" Han räckte fram sin hand, och jag tog tag i den och reste mig upp. Jag mötte hans blick. Han hade bruna stora ögon som lyste genom hans glasögon, och hans svartbruna hår stack fram under den stora pälsmössan hade hade på huvudet. Han log mot mig, och skrattade. Fy vilket gulligt skratt han hade. Hans accent var annorlunda. 
"Doesn't matter" sa jag. Han kollade på mig konstigt, som om han visste att jag var från en annan plats.

"You're new, aren't you?" sa han. "I don't recognize you?"

"Yes, I'm new. From Joplin" sa jag, och kände hur jag rodnade. Pinsamt! Hans ansikte var fortfarande frågande.

"Joplin? Havn't heard about it. Are you from england? Cause it sounds like you're from a different country" sa han, och skrattade.

"Uhm, it's a small town in the US. We moved here yesterday." sa jag.

"Haha, it seemes like you're a little lost here. Let me show you the way to the headmaster." han tog tag i min arm, och drog mig igenom folkmassan. Alla kollade på oss, inte så konstigt.

"Here you are, just walk in and tell him your name, and he will give you a map, and a key to your locker. I however, must go now. My lesson starts now." sa han, och vände sig om. Jag gick in till rektorn.

"Nice to meet you, I'll catch you up at lunch. See yah" han sprang iväg och försvann i folkmassan. Jag gick in till rektorns kontor.

"Sit down" sa han och kollade upp på mig. "And you are?" Jag satt mig ner.

"Uhm, Ashley Charlah" sa jag och försökte låta trevlig. "I'm new here" Han kollade ner i sina papper igen.

"Yes, I know. Your dad called me last week. Let's see if we can find your stuff. Ah, here it is" sa han och plockade fram några papper och en nyckel. "Your locker is just outside my office, to the left. The number is on the key. Number 687" Jag tog emot nyckeln och papprerna. "And here's a map over the school, and here's your schedule"

"Thank you" sa jag, och satt kvar.

"So, you can go now. I have a lot to do before christmas." sa han och viftade med händerna och signalerade att jag skulle gå ut. Jag gjorde som jag blev beordrad, och gick ut. Nu var korridoren tom, vart försvann alla? Det var helt tyst, jämfört med förut. Jag hittade mitt skåp, och låste upp det, lämnade in min väska, och kollade sedan på mitt schema. Just nu har jag matematik, vart ligger den salen då? Det stod i rum G567. Jag kollade på kartan, och klassrummet låg precis bredvid mitt skåp. Vilken tur jag har idag, första dagen. Så, vad skulle jag göra nu. Skulle jag knacka, eller bara öppna dörren? Jag bestämde mig för att knacka.

Dörren öppnades och läraren kollade på mig, och släppte in mig.

"You must be Ashley, come in!" sa hon med ett varmt leende. Hon hade sitt blonda hår uppsatt i en tofs. Hennes blåa ögon sken upp hela hennes ansikte. "You can sit over there" sa hon och pekade på en plats längst bak. Jag såg en kille vinka. Vänta? Det var ju den snälla killen som hjälpte mig förut. Jag log, och gick bak och satt mig bredvid honom.

"Well, hello there!" sa han, och skakade min hand. "I didn't had the time to introduce me before. I'm Zayn Malik, and your name must be Ashley, am I right?" Värst va frimodig han va? Är alla engelsmän såhär?

"Yes, I'm Ashley Charlah" sa jag.

"Nice to meet you Ashley" han släppte min hand, och fokuserade på vad läraren sa.

Äntligen var dagen slut. Jag öppnade mitt skåp och tog fram min väska, och stoppade ner lite papper jag fått under dagen. När jag stängde skåpsdörren, dök Zayns ansikte upp. Han lutade sig mot väggen, och kollade på mig. Jag kände mig lite utstirrad...

"So, how was your day?" frågade han.

"Good, I guess" svarade jag, och drog på mig min jacka.

"Why did you move to England?" frågade han. "Hey, let me carry that for yah" Han tog min väska.

"Oh thanks. Well, dad got a job here, so we just had to deal with it, and move here" sa jag, och började gå.

"Uhm, the exit is that way" sa Zayn och pekade mot ett annat håll än det jag var påväg mot. Jag blev röd i ansiktet, hur många gånger har jag skämt ut mig idag egentligen?

"Oh, yes. I knew that" försvarade jag mig. Zayn bara skrattade. Ah, hans skratt var helt underbart! 
"Haha, yeah sure. Do you take the bus home?" fråga han.

"Yes, why?" svarade jag, förundrad över varför han undrade det?

"Just wondered. Me to, we can go together?" sa han. "The bus is this way, come with me"

Jag gjorde som han sa, och följde med honom.