OneDreamDirection

"Kim, jag har sagt det tusen gånger, jag sätter inte på min TV för att se nån X-Factor. Inte min grej." sa jag till henne. Hennes andetag hördes tydligt genom telefonluren.

"Om du bara skulle sett mina puppyeyes nu" sa hon tjurigt. "Nu börjar det! Vi ses!" Jag hörde tonen i min mobil, hon hade lagt på. Min lilla Kim tänkte jag och log. När ska hon förstå att jag inte är så mycket för sångtävlingar. Visst, det är kul att sjunga, jag älskar att sjunga. Kim brukar säga att jag borde söka in, men jag har scenskräck. När jag gick i femman, så hade min skola en talangjakt. Jag ställde upp med att sjunga Somewhere Over The Rainbow, för att det är min mammas favoritlåt. Så när det var min tur, så gick jag upp på scenen, och blev jättenervös, jag kände hur det blev varmt vid mina byxor. Jag hade kissat på mig. Inte nog med det, jag tyckte det blev så pinsamt, att jag blev ännu mer nervös och snubblade på en sladd och ramlade ner från scenen. Sen dess, har jag inte vågat ställa mig på en scen igen. 
Jag tog fram min dator till min säng och fällde upp locket, och tryckte på startknappen. Då klingade min mobil till. Kim - Åh va dom är snygga Ash. stod det. Jag skrattade för mig själv, och svarade Va rooligt. 
Jag skrev in mitt användarnamn och lösenord och loggade in. Skype kom upp direkt, och jag loggade in för att se vilka som var inne. Inga. Inte så konstigt. Jag startade internet och loggade in på Facebook och Twitter. Inga nya händelser, men varför fortsätter jag kolla då? 
"Ash, kan du komma ner ett tag?" hörde jag mamma ropa från köket där nere. Vad ville hon säga nu? Jag gick ner för trappan. Mamma stod och lagade mat i köket. 
"Vad blir det för mat?" frågade jag henne. Mamma kollade på mig som om hon var besvärad för någonting. 
"Köttfärssås" svarade hon lite frånvarande. Vad är det med henne? Jag bestämde mig för att fråga, annars skulle jag aldrig få det ur henne.

"Vad ville du säga?" sa jag och öppnade kylskåpet. Jag hörde hur mamma suckade.

"Sötnos. Jag och pappa har funderat." började hon. Funderat? På vadå? Jag stängde kylskåpet, och satt mig vid köksön. 
"Jo, jag vet att du precis lärt känna Joplin." sa hon. Va? Vad menar hon? "Men, vi tänker inte bo här så länge till Ash" Inte bo här så länge till? Hon måste skämta med mig? Ska vi flytta? IGEN?
"Vad menar du mamma?" sa jag, och kände gråten i halsen. Hon vände sig om och såg mig i ögonen, med en plågad blick. 
"Pappa har fått jobb i Bradford." sa hon. "Och vi..."
"BRADFORD!? Ligger inte det i England?" avbröt jag henne. Vadå Bradford? 
"Jo, och vi måste flytta dit, allihopa" sa hon, och gick tillbaka till köksbänken och började hacka lök. "Pappa ville att jag skulle säga det till dig ikväll."

"Varför just ikväll?"
"För att...vi åker imorgon kväll" sa hon försiktigt och tog ner salladsskålen. "Kan du börja hacka lite grönsaker till salladen Ash?"

"Va!?" jag visste inte vad jag skulle säga. Flytta? Och redan imorgon kväll. Till och med till ett helt annat land, på andra sidan jordklotet. Jag klarar inte av det här. "Mamma, ni kan inte göra såhär!"

"Vi har hittat en jättebra skola som passar dig. Tong High School" sa hon, och försökte uppmuntra mig.

"Men, jag vill inte mamma. Inte nu, jag vill inte lämna Kim" mina tårar började rinna. Det här får bara inte hända.

"Vi kan hälsa på så mycket vi kan, men vi måste spara pengar." sa hon. "Ash, det är bara att acceptera." Hon ställde fram maten på bordet. "Ash, om du ställer fram tallrikar så går jag och hämtar Jack hos Luke."

Bara att acceptera? Att vi ska flytta till en annan världsdel och lämna sin bästa kompis kvar, är lite svårt att acceptera.

"Mamma, du kan inte vara seriös?" sa Mike, min andra bror. "Jag kan inte bara lämna Sofie här? Det går inte!" Mike och Sofie blev tillsammans förra veckan. Han har haft massa tjejer.

"Mike, jag sa att du skulle vänta med att skaffa en flickvän. Jag sa att vi kanske inte skulle bo kvar här." sa mamma och hällde upp mat på Jacks tallrik. Jack verkade inte alls bry sig, men det är nog inte så konstigt. Han är bara fem år, så han förstår ingenting än.

"Men jag älskar henne mamma. Hon kommer bli helt förkrossad!" skrek Mike. "Du kan inte göra såhär mot oss? Tänk på Ash! Hon klarar inte av pressen heller." Oj, längesen Mike sa något sådant. Han säger nog bara så för att försöka få mamma att ändra sig.

"Jag vet Mike. Men nu är det såhär. Vi måste åka senast imorgon." sa mamma och tog en tugga. Hon kollade inte på någon av oss.

Det här var min sista dag i skolan. Det kändes hemskt. Jag och Kim sa ingenting till varandra på hela dagen, men ändå så var vi med varandra. På lektionerna satt jag bara och kollade ut genom fönstret, och kunde inte koncentrera mig på vad läraren sa. Varför skulle jag lyssna nu? Jag skulle ju inte komma tillbaka imorgon. På lunchen satt jag och Kim bara och kollade ner i maten, och petade i den. Det verkade som om någon hade dött eller något. Tillslut började Kim att prata.

"Ash, du kommer inte glömma mig va?" Vad var det för en fråga?
"Kim, såklart att jag inte kommer glömma dig. Verkligen inte!" sa jag och kollade på henne. Jag såg en tår rinna ner för hennes kind. "Åh Kim, gråt inte. Snälla!"

"Det här känns jobbigt. Jag vill inte att du ska åka. Hur kan du bara lämna mig såhär. Hur ska jag klara mig?" grät hon.

"Jag önskar att allt det här inte var sant. Att jag skulle få stanna kvar med dig här, och leva mitt liv här. Men nu finns det ingenting jag kan göra" Jag fick äntligen ögonkontakt med henne. Hon sa någonting, men jag hörde inte vad hon sa, utan jag bara tog hennes hand. "Kim, jag kommer aldrig glömma dig. Du kommer vara i mina tankar hela tiden. Jag lovar."

Hon puttade undan sin tallrik och smålog, men hennes ögon var fortfarande tårfyllda.

"Jag är inte hungrig." sa hon. "Jag kommer aldrig att glömma dig heller Ash. Du är och kommer alltid vara min bästa kompis. Jag älskar dig, även om vi två har helt olika åsikter om Josh Groban. Vi skrattade. Kims bästa personlighet var att hon kunde få en att skratta, vilken situation som helst. Resten av lunchen satt vi och pratade om våra minnen, hur kul vi haft i alla åren som jag bott här.

"Hejdå Ash. Jag kommer sakna dig så mycket! Glöm inte att höra av dig när du är framme. Du måste berätta ALLT som händer för mig. Du måste låta mig prata med din kille" sa hon och kramade mig.

"Kim, jag kommer nog vänta lite med att skaffa pojkvän, tills jag hittar den rätta." sa jag och skrattade. "Men jag kommer ringa dig när jag är framme, även om det kostar pengar. Måste bara få prata med dig först, när jag sätter min fot i England, så ska du vara den första jag pratar med." Jag kramade om henne hårdade och mina tårar började rinna. "Hejdå Kim, kommer sakna dig också. Älskar dig"

"Älskar dig med Ash. Vi ses snart, eller hur?"

"Ja, det gör vi!" sa jag, och gick på bussen. Jag satt mig ner och vinkade till henne, och mina tårar bara rann mer och mer. Det här känns overkligt.

Jag packade ner mitt sista i resväskan, och gick ner sakta. Vi skulle lämna möblerna kvar i huset, för att min morbror skulle flytta hit med sin familj. Jag kunde inte sluta gråta. Det är svårt att lämna det här huset, även om jag bara bott i det i 5 år.

"Ash, vi måste åka nu. Är du klar?" skrek mamma utifrån. Hon la in väskorna i bilen.

"Ja, jag är klar. Jag kommer" sa jag tyst, så hon inte hörde. Jag drog på mig mina skor, och stängde dörren efter mig. Jag kollade bak mot huset.

"Ash, kom nu!" skrek mamma. "Vi har jättebrottom." Jag gick mot bilen och la in mina två väskor i bakluckan, och satt mig sedan i bilen. Mike satt och pratade i telefon med Sofie, och Jack spelade på sin GameBoy. Mamma satt sig i förarsätet, och startade bilen.

Ingen sa något till någon på hela bilresan till flygplatsen. Mike var sur på mamma, men de orkade inte hon bry sig om.

"Tonåringar" hade hon sagt till mig igårkväll, när vi fixade i köket. "Han förlåter mig snart"

Nästa sekund, så satt vi på planet. Jag satt mig vid fönstret, och tog upp min MP3, och började lyssna på Can You Help Me med Usher. Någon röst talade i flygplanet, och sen började planet röra på sig, och sen var vi högt uppe i luften. Då var vi påväg då.

"Farväl Joplin. Kommer sakna dig" sa jag och mina tårar fortsatt att rinna. Jag började bli trött. Det satt någon tant bredvid mig som pratade om hennes majsodling. Jag låtsades som att jag lyssnade, och stängde mina ögon. Musiken började att minska, och tillslut hörde jag inget mer. Jag somnade.

.........................................................................................................................................................

De va då mitt första kapitel på den här novellen! :) Hoppas ni gillar det!!
Nästa kapitel kommer nog snart! Har fått värsta adrenalin att skriva , haha ;D 

Stay tuned for more! :D
Gilla också min Facebook sida! :)