OneDreamDirection

Love Can Change You - Kapitel 1

Rummet vi steg in i hade inget annat än ett stort bord med tolv stolar runt. Väggarna var gråa och lampan i taket hade rostat. Jag gick fram till fönstret och såg över hela London. När illamåendet började komma steg jag bort från fönstret och satt mig på en stol.

“Du har varit högre än såhär.” sa Paul och satte hans hand på min axel. Han slog sig ner på stolen bredvid mig.

“Wow.” sa Harry när han klev in i rummet. “Jag har en känsla av att det här kommer bli ett väldigt…intressant möte. Bara man inte blir TOM på idéer.” Den enda som skrattade var Harry. Han satt sig mittemot mig, besviken att han ännu en gång miss . lyckat att få oss att skratta åt hans löjliga interna skämt. Åtminstånde någon tyckte dem var roliga, och det var han själv.

“Harry, du vet att vi gillar dig ändå.” sa Liam och drack en klunk av vattenflaskan han hade i sin hand. Han drog ut stolen bredvid Harry och slog sig ner han också.

Efter att Niall och Louis satt sig ner, kom vårat management in i rummet. De bar på mycket papper, så det såg ut som att vi ännu en gång kommer ha fullt upp.

“Dåså, vi ska gå igenom eran nästa turné ni ska ha i USA.” sade den enda och rotade igenom sina papper och satt på sig sina glasögon.

“Låt mig gissa, vi ska sitta och diskutera våran konsert i Madison Square Garden i fem timmar?” sa Niall och satte hans armar i kors över hans bröst. Vi alla kollade förvånande på honom. Han som alltid brukade vara så glad och positiv till allting.  Han märkte våra blickar och bara suckade djupt innan han lade ner huvudet på bordet och blundade.

“Aw, någon är trött.” skämtade Louis och rufsade till Niall’s hår.

På ett sätt förstod vi alla Niall, för vi kände på ett eller annat sätt likadant som honom. Visst var det roligt att vara på konserter och sådant, när man väl var där och sjöng och gjorde alla vår fans glada. Men när det gällde att planera allting, så var ingen av oss direkt så pigga på det. Det kunde ta en hel dag.

“Grabbar, om en vecka tar ni ett tidigt flyg till New York, och där möts ni av ett gäng som ska leda er till erat hotell.” sa dem. Samma gamla visa alltså.

Cherie:

Det gjorde ont i bröstet och jag kunde känna mitt ena ben. Det värkte i mina armar och varje gång jag vände på huvudet knäckte det till i nacken. Det satt en slang i min näsa som gav lustgas och jag kände mig ganska sömnig. Sköterskan stod bredvid sängen och kollade i något häfte. När hon kollade på mig och såg att jag var vaken, rusade hon ut och kom snart tillbaka, men inte ensam. Där bredvid henne stod Claire, min gudmor, med tårar över hela ansiktet. Hon såg helt förstörd ut.

“Bra att du är vaken. Hur mår du?” Claire gick fram till min säng och ställde ner sin handväska på golvet innan hon drog fram en stol som hon sedan satt sig ner på. Hennes ögon var illröda, och hennes tårar slutade aldrig att rinna ner för hennes kinder. Hela rummet snurrade runt och det tryckte i mitt bakhuvud. Jag skakade på huvudet och gjorde en smärtsam blick.

“Sådär. Hur mår Karen?” När min tanke kom på Karen gjorde det ont i mitt hjärta, när jag såg vilket reaktion Claire fick när jag nämnde hennes namn. Hon behövde inte säga någonting, jag förstod.

Jag ville bara slita av mig alla slangar och skrika högt. Jag ville springa till Karen och göra allt vad jag kunde att hon skulle få liv igen. Det här kunde bara inte hända, inte nu. Allt började snurra runt omkring mig igen, och hela bilden framför mina ögon blev suddig. Jag tryckte ihop ögonbrynen av ansträngning att försöka hålla mig vaken, men lustgasen i min kropp gjorde mig svagare. Tillslut drog jag bort slangen i min näsa och satte mig rakt upp i sängen. Claire hoppade till när jag skrek. Jag var arg, sorgsen, irriterad. Min enda vän, som hade betytt så mycket för mig, hade bara lämnat mig sådär, utan att fråga mig. Jag trodde dock att hon aldrig skulle behöva fråga mig.

Det knackade på min dörr, och ett annat bekant ansikte dök upp. Han hade gråtit, och såg helt förstörd ut, värre än Claire. Han gick sakta fram till mig och tog ett fast grepp om min hand. Jag kunde inte trösta honom, inte när jag kände exakt samma känsla som honom, men mycket värre.

“Jag är så ledsen…” sa Timmy och släppte min hand för att torka bort tårarna på hans kind. “Allt är mitt fel.”

Great, det sista jag behöver nu är att folk ska känna sig skyldiga när de vet mycket väl att jag var den enda som var där, så det kunde inte bli någon annans fel än mitt.

“Vad gör du här Timmy?“ frågade jag och försökte hindra mina tårar att rinna ner. Han kollade upp på mig.

“Jag…“ mer hann han inte säga när sköterskan kom in i rummet.

“Vad gör du här?“ sa sköterskan och kollade bestämt på Timmy. “Här har du inte fått tillåtelse att vara?“ Han reste sig upp, bad om ursäkt och gick ut ur rummet igen.

………………………………………….......................................................................................................................................

Kapitel 1 äntligen klart då! Kommentera kommentera kommentera, jag vill ha kommentarer!

 

Rummet vi steg in i hade inget annat än ett stort bord med tolv stolar runt. Väggarna var gråa och lampan i taket hade rostat. Jag gick fram till fönstret och såg över hela London. När illamåendet började komma steg jag bort från fönstret och satt mig på en stol.

“Du har varit högre än såhär.” sa Paul och satte hans hand på min axel. Han slog sig ner på stolen bredvid mig.

“Wow.” sa Harry när han klev in i rummet. “Jag har en känsla av att det här kommer bli ett väldigt…intressant möte. Bara man inte blir TOM på idéer.” Den enda som skrattade var Harry. Han satt sig mittemot mig, besviken att han ännu en gång miss . lyckat att få oss att skratta åt hans löjliga interna skämt. Åtminstånde någon tyckte dem var roliga, och det var han själv.

“Harry, du vet att vi gillar dig ändå.” sa Liam och drack en klunk av vattenflaskan han hade i sin hand. Han drog ut stolen bredvid Harry och slog sig ner han också.

 

Efter att Niall och Louis satt sig ner, kom vårat management in i rummet. De bar på mycket papper, så det såg ut som att vi ännu en gång kommer ha fullt upp.

“Dåså, vi ska gå igenom eran nästa turné ni ska ha i USA.” sade den enda och rotade igenom sina papper och satt på sig sina glasögon.

 

“Låt mig gissa, vi ska sitta och diskutera våran konsert i Madison Square Garden i fem timmar?” sa Niall och satte hans armar i kors över hans bröst. Vi alla kollade förvånande på honom. Han som alltid brukade vara så glad och positiv till allting.  Han märkte våra blickar och bara suckade djupt innan han lade ner huvudet på bordet och blundade.

“Aw, någon är trött.” skämtade Louis och rufsade till Niall’s hår.

På ett sätt förstod vi alla Niall, för vi kände på ett eller annat sätt likadant som honom. Visst var det roligt att vara på konserter och sådant, när man väl var där och sjöng och gjorde alla vår fans glada. Men när det gällde att planera allting, så var ingen av oss direkt så pigga på det. Det kunde ta en hel dag.

“Grabbar, om en vecka tar ni ett tidigt flyg till New York, och där möts ni av ett gäng som ska leda er till erat hotell.” sa dem. Samma gamla visa alltså. 

 

Det gjorde ont i bröstet och jag kunde känna mitt ena ben. Det värkte i mina armar och varje gång jag vände på huvudet knäckte det till i nacken. Det satt en slang i min näsa som gav lustgas och jag kände mig ganska sömnig. Sköterskan stod bredvid sängen och kollade i något häfte. När hon kollade på mig och såg att jag var vaken, rusade hon ut och kom snart tillbaka, men inte ensam. Där bredvid henne stod Claire, min gudmor, med tårar över hela ansiktet. Hon såg helt förstörd ut.

“Bra att du är vaken. Hur mår du?” Claire gick fram till min säng och ställde ner sin handväska på golvet innan hon drog fram en stol som hon sedan satt sig ner på. Hennes ögon var illröda, och hennes tårar slutade aldrig att rinna ner för hennes kinder. Hela rummet snurrade runt och det tryckte i mitt bakhuvud. Jag skakade på huvudet och gjorde en smärtsam blick.

“Sådär. Hur mår Karen?” När min tanke kom på Karen gjorde det ont i mitt hjärta, när jag såg vilket reaktion Claire fick när jag nämnde hennes namn. Hon behövde inte säga någonting, jag förstod. 

 

Jag ville bara slita av mig alla slangar och skrika högt. Jag ville springa till Karen och göra allt vad jag kunde att hon skulle få liv igen. Det här kunde bara inte hända, inte nu. Allt började snurra runt omkring mig igen, och hela bilden framför mina ögon blev suddig. Jag tryckte ihop ögonbrynen av ansträngning att försöka hålla mig vaken, men lustgasen i min kropp gjorde mig svagare. Tillslut drog jag bort slangen i min näsa och satte mig rakt upp i sängen. Claire hoppade till när jag skrek. Jag var arg, sorgsen, irriterad. Min enda vän, som hade betytt så mycket för mig, hade bara lämnat mig sådär, utan att fråga mig. Jag trodde dock att hon aldrig skulle behöva fråga mig.

 

Det knackade på min dörr, och ett annat bekant ansikte dök upp. Han hade gråtit, och såg helt förstörd ut, värre än Claire. Han gick sakta fram till mig och tog ett fast grepp om min hand. Jag kunde inte trösta honom, inte när jag kände exakt samma känsla som honom, men mycket värre.

“Jag är så ledsen…” sa Timmy och släppte min hand för att torka bort tårarna på hans kind. “Allt är mitt fel.”

Great, det sista jag behöver nu är att folk ska känna sig skyldiga när de vet mycket väl att jag var den enda som var där, så det kunde inte bli någon annans fel än mitt.

“Vad gör du här Timmy?“ frågade jag och försökte hindra mina tårar att rinna ner. Han kollade upp på mig.

“Jag…“ mer hann han inte säga när sköterskan kom in i rummet.

“Vad gör du här?“ sa sköterskan och kollade bestämt på Timmy. “Här har du inte fått tillåtelse att vara?“ Han reste sig upp, bad om ursäkt och gick ut ur rummet igen.